Jag vet inte var jag ska börja.
Ni vet hur man i ett förhållande målar upp en bild av hur förhållandet kan ta slut? Även om man älskar personen av hela sitt hjärta och själ så kan man inte låta bli att tänka på det, slutet. Man fantiserar ihop en fin scen där båda har gått vidare och tillsammans tar beslutet om att gå isär men fortsätter vara goda vänner.
Så blev det inte...
För en vecka sedan flyttade jag hem till mamma. Hela mitt liv har varit upp och ner sedan dess. Min R, eller ja nu är han inte min längre, valde någon att smsa med över mig. Han sa att hans känslor för mig var borta. Men mina känslor då? Dem är fortfarande detsamma som första dagen med honom. Det gör så ont att skriva fastän jag borde ha vant mig vid det nu. Alla mina tankar är riktade mot honom och vad han sa till mig den där lördag förmiddagen för en vecka sedan. Jag har bott hos Jessika och Rr sedan jag kom tillbaka hit och i natt blir första natten hos mamma. Första natten ensam i rummet med alla minnen som tapeter.
Så just nu är Sara ett nervvrak.
Jag vet inte alls vad jag ska göra med mitt liv nu. Skolan kan jag inte fortsätta på, lite långt att pendla till Uppsala här ifrån och studievägledaren är omöjlig att få tag på. Hur som helst är jag inte redo för att gå in i gamla banor igen och koncentrera mig på skolan. Jag vill inte bo kvar här men samtidigt vet jag inte vart jag ska ta vägen annars. Visste hade jag planer på vad jag ville göra i livet innan det tog slut, som ut och resa, volontärjobb och sådant. Men gnistan är död. Min vilja att göra något annat än att lägga mig ner och aldrig gå upp igen finns inte.
Visst jag vet lika väl som er att en dag kommer jag vakna och märka att allt känns lite ljusar, lite lättare att komma upp ur sängen på morgonen och man efter det märker att varje dag blir lättare och lättare. Men när blir det så? Hur lång tid ska jag må skit efter att ha levt tillsammans med honom i 2 ½ år? Två månader? 1 år? Hela livet? Det är frågan ingen kan ge ett svar på. Vissa dagar är lättare än andra.
Igår var en dålig dag.
Vi bestämde oss för att ta en krogrunda med allmänt folk härifrån men allt jag ville var att lägga mig och sova. Drack knappt inget, var inte social och orkade inte ens småle falskt. Var ensam i J och Rrs lägenhet medan de följde med L hem. Kom bara in genom dörren sen brast det. Som ett jävla monsurregn sprutade det ur ögonen. Tack och lov hann jag samla mig innan de andra kom hem. För jag vet att det är lika jobbigt för dem som för mig när jag är ledsen.
Idag är första gången jag öppnade min dator och jag möttes av bilden på honom från första gången han var i Storå... Men nu är den borta precis som han. Jag bestämde mig redan innan att det inte skulle finnas någon kontakt mellan oss om det tog slut. Så hans nummer är borta,hans msn och facebook med. Kanske var det fel beslut, kanske inte.
Jag saknar att höra hans röst.
Jag saknar att vakna mitt i natten av hans tandgnissel.
Jag saknar att ligga och krama honom när han fortfarande sover på morgonen.
Men allt jag har kvar är att försöka gå vidare, klara alla hinder och få ett så bra liv som möjligt. Det är där min koncentration ska ligga, inte på honom och allt vad han nu kan tänkas hitta på. Han gjorde sitt val och tyvärr var inte jag hans prioritering.
Hittade förresten en dikt jag skrev för några livstider sedan som jag tycker passar in just nu.
När du lämnade mig,
var det inte tanken på att du inte var min som gjorde mig besviken.
Inte hellera att du lovat att det skulle vara vi två.
Jag vet att människor,
precis som känslor förändras.
Att inte få ha dig vid min sida
eller få känna din kroppsvärme igen,
är bara en del av den sorg du gav mig.
Förtal och hämnd är inget jag tänker på.
För även om det är över mellan oss nu,
har jag älskat dig och det gör jag fortfarande.
Nog önskar jag dig all lycka,
men jag trodde mer om dig än vad som visade sig.
Du hittade någon annan.
Visst, det händer oss alla någon gång.
Men att ljuga så länge
och låta mig tro att allt var bra.
Att se mig i ögonen
och säga att du fortfarande hade känslorna för mig kvar.
Nej min vän,
det är det som gjort mig besviken.
Det är det som sitter djupast.
Som hugger med en kniv i mitt hjärta.
