Zombie.

Två dagar kvar till Dublin, den vanliga längtan finns inte utan jag ser det mer som något jag måste göra. Det finns så mycket annat jag borde göra istället, som att åka ner till mamma och hjälpa henne med flytt och bara finnas. Och sen att gå upp klockan tre på natten för att sitta på ett flyg till klockan tio är ju faktiskt inte så jävla lockande, inte om man ska spendera dessa timmar med klassen. Okay, jag har Sonya,Frida och Paul men ändå alla andra mysko typer kommer också att sitta där,väsnas och vara irriterande. Men genom att missbruka The Cranberries - Zombie så ska jag nog klara mig igenom detta också.

Idag lyckades min engelska lärare, sista lektionen, skälla ut alla i klassen (förutom de som var smarta nog att stanna hemma). Jag förstår inte hur en sådan människa kan få jobba som lärare. Vi hade en utvärdering med henne muntligt allihopa gemensamt och hon frågade massa saker och ville ha respons på hennes lektioner och då en stackars kille ger ett förslag på förbättring så får hon nått psykbryt och nästintill skriker "Du ska hålla käften du har 40% frånvaro". Det är ju inte någon slump att han har det just på engelskan, då han är en av oss elever liksom mig har fått ta all skit av läraren.

Förövrigt tror jag att alla våra lärare har blivit psykade i skallen, min annars så snälla svenska lärare tog in mig på ett möte och talade om att jag gjorde ett dåligt jobb och inte skulle få omdöme i Svenska B denna termin utan såg helst att jag skulle fortsätta jobba minst en termin till, då jag inte är beväm med att prata inför klassen som verkar vara det enda som betyder någt i alla ämnen här på Sigtuna Folkhögskola. Så grattis liksom vad motiverad jag blev att jobba vidare jag kommer inte klara det för jag kommer inte börja prata inför klassen, jag mår dåligt av det och jag sätter min hälsa i första hand. Den enda som är stöttande är Lisa med matten, hon vet hur stökigt mitt liv är just nu och accepterar att jag inte kan prestera mitt bästa.

Jag är extremt trött om dagarna nuförtiden och orkar knappt göra någonting efter skolan eller i skolan för den delen. Går och lägger mig vid tio och sover oftast hela natten men ändå så jävla trött att jag håller på att somna på lektionerna. Det kan inte vara sunt.

Like a butterfly on a wheel.

Har ni någonsin känt att livet totlat förändrats över en natt?
Mitt gjorde det inatt, egentligen helt väntat men ändå så var det inget som man förväntade sig.
Jag vaknade i morse utan att något var förändrat, jag var glad faktiskt och väntade på att mannen i sängen skulle vakna till.
Sen kom samtalet...
Efter att skickat det dagliga god morgon smset och hört hur allt var så ringde min kära mor helt appropå. Hon var helt lugn och talade om att hennes sambo satt i fängelset efter att ha misshandlat (inte farligt med tillräckligt) och hotat henne till livet under natten. Hon hade lyckats ringa 112 efter att han slagit sönder hennes mobil och la sig på telefonen så att de på larmcentralen hörde allt som hände. Han tvingade henne att ringa min pappa och be om förlåtelse för att hon förstört relationen han hade med mig och Anders. Mamma ringde till min moster och låtsades att de var pappa och lyckades tala om att min moster skulle ringa polisen då hon inte visste om hon kommit fram till 112. Hon skulle in och bli förhörd igen och bor för närvarande hos mormor och morfar. Han är inte släppt än och förhoppningvis kommer han inte komma ut på ett tag, det verkar som om det finns mer på honom än vad man kunde misstänka.
Så ja, livet kan verkligen förändras över en natt.
Än en gång så är jag väl officellt hemlös och min mamma mår skit, ännu en gång. Hon har lovat att inte gå tillbaka till honom igen. Så allt är tillbaka till ruta ett igen och jag är så långt borta.

På lördag bär det iväg till Dublin och jag vet inte hur jag ska kunna ha kul där. Även om jag kan sluta oroa mig att han ska göra henne illa så kommer jag fortfarande oroa mig, för hur hon ska överleva ensam.
Jag tycker synd om Johannes som har honom som pappa och stackars Linda som precis fått kontakt med den pappan som lämnade henne som liten. Jag tycker synd om mamma som inte orkade ta steget ifrån psykopaten tidigare.
Jag ska göra allt för att han stannar inlåst och får betala att jävla skadestånd för all smärta och värk han gett oss. Det är ju inte första gången han gått loss på henne med knynävar och sparkar. Jag var ju med en gång, tuppade av i hallen dock men jag hörde och såg när han knäckte hennes revben.