Ibland vill man kunna stänga av alla känslor och gå genom livet utan att känna ett skit. Eller åtminstone kunna stänga av dem för en stund. Frågan är om man någonsin skulle sätta på känslorna igen, eller om rädslan för att känna nedstämdheten och sorgen är tillräckligt stor att skrämma oss för att våga känna något igen.
Jag ville så gärna träffa dem, Linda och barnen. Men inget blir som man vill och jag borde ha lärt mig det nu. Förbannade hopp som alltid finns kvar! Just nu känns det löjligt att jag ens tänkte att trots all jävla skit som hänt med hennes far så skulle vi fortfarande kunna hålla kontakten och ses de fåtal gånger de är i Sverige, i alla fall någon gång.
Imorgon fyller käraste mamma år. Hur ska jag kunna göra hennes dag bra? Vill ju att hon ska vara glad då i alla fall...
Arg och ledsen.
Det finns gränser på vad en människa tål och tyvärr har jag nog redan gått över den gränsen för länge sedan. Lever på sparlåga tror jag.
Jag hoppas så innerligt att karma kommer och biter dig i arslet snart.
Denna fantastiska låt (Ja, även om det är Miley Cyrus så är den fantastisk) passar in på min älskade mamma <3
http://www.youtube.com/watch?v=U_eBRwn8G40
Now, FUCK OFF!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar