Jag vet att det är mitt eget fel att det blivit så här men ändå blir man lika liten och ensam när ingen svarar när man ringer. Allt har förändrats så inåt helvete och jag har helt enkelt inte hunnit med. Folk jobbar och har sig, det finns inte tid för någon som mig som bara hör av sig ibland. Men jag klarar inte riktigt av det där med konstant höra av sig och prata flera timmar i telefon. Det värsta är att det blir att jag ringer när jag är som värst, när jag känner att jag inte orkar längre.
Jag börjar undra vad jag gör här och vad det tjänar till?
Jo jag får en utbildning så jag kan fortsätta utbilda mig till det jag vill jobba med. Men stunder som denna undrar jag om jag inte hoppade på skolan alldeles för tidigt. Ett år ute på praktik hjälpte till med mycket men kanske inte allt. Jag är fortfarande skoltrött och därför orkar jag inte lägga ner tid att göra mitt bästa.
Sen all ångest, jag vet inte vad jag ska göra med den.
Den kommer och griper tag i en på nätterna och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Antagligen är det bara en sådan där berömd kris men jag vill ha bort den, nu på en gång så jag kan fortsätta leva.
Jag hade ett liv, ett liv jag trivdes med. Ett liv jag litade på men POFF så försvann det. Jag återgick till att vara en zombie ett tag innan jag reste mig och tog tag i det hela. Jag fick ett liv, ett liv jag trivs med. Ett liv jag tyvärr inte kan lita på för jag vet hur lätt det försvinner.
Tanken på att saker och ting går sönder så lätt oroar mig. Jag vill inte ha sönder det här men det känns som ju mer jag känner att jag kan lita på det och ju mer försiktig jag är med det så ramlar det i sär, bit för bit. Mitt framför mina ögon spricker allt sönder och jag vet att jag kommer stå där igen, ensam och försöka lappa ihop mig själv som ramlat i bitar i samband med livet.
Är det så här det ska vara? I sådana fall förstår jag inte riktigt meningen med att vara här.
Jag har sedan länge insett att jag inte kommer vara en betydande person för världen. Jag kommer inte lösa världsvälten,den globala uppvärmning eller bota AIDS. Så vart tillför jag något? Jag finns men jag vet inte vart jag hör hemma eller vad jag ska göra. Jag kommer inte bli något stort, någon som folk ser upp till. Jag kommer inte komma med smarta utlåtanden som folk kommer att citera. Jag är jag, en helt vanlig människa som ingen egentigen lägger större intresse i. Jag finns,andas,lever till ingen egentlig nytta.
Jag har en blogg där jag delar med mig av mitt liv, men ingen som egentligen bryr sig om att läsa. För ärligt talat, jag skriver om mig själv och hur intressant kan det vara på en skala.
För att få en betydande blogg måste man;
- antingen göra en Blondinbella och skaffa en layout med bilder på sig själv, härma en modebloggar och skriva om hur full man blev i helgen eller något annat betydande för samhället.
- Eller så är man känd, men inte så känd som man vill vara. Man får inte den uppmärksamheten man tycker att man borde ha. Så man skriver i en blogg om hur man tar hand om sina barn och att man vikt ut sig och ångrar det.
- Vara politiker, jag förstår inte vad som gör de bloggarna så intressanta men folk läser dem.
14 och problemlöst nästintill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar