Bad time.

Måndag och jag är mest irriterad på allt och inget.
Alltid är det någon som ska komma med dumma kommentarer som inte resulterar i något vettigt. Kan folk inte bara ta hand om sitt och spara sina dåliga påhopp till något som är värt det. För det som händer är ju bara att jag blir irriterad och inte orkar med personen. Personen i fråga har varit på mig med sådant sen jag började här i höstast och det börjar bli tjatigt. Om man nu tycker att man är överlägset bättre kan man väl hålla käft i stället? För när allt kommer till krita så är du inte mycket bättre själv. Så ännu en måndag som inleds med dåligt humör.

Jag vet inte hur jag ska göra med allt just nu. Att ta semester från mig själv och allt som har med mig att göra vore en bra plan. Men så går det ju inte, för jag kommer ju alltid vara mig själv. Det går inte att lägga över ansvaret på någon annan. Det ska bli skönt att få åka hem till mamma faktiskt. Det är i alla fall ett steg i bort mitt nuvarande liv. Förhoppningsvis löser det en del problem men troligtvis kommer allt ligga kvar är och vänta på mig. Jag förstår inte hur jag orkar gå upp varje morgon och klistra på ett glatt ansikte fast jag helst skulle vilja sitta hemma under ett täcke och bara gråta inombords. Men det är ju det där måstet som alltid finns. Utan att det finns något egentligt tvång så hänger det där måstet över mig vad jag än gör. Jag måste gå till skolan, Jag måste klara av det här nu och jag måste vara glad och trevlig. Att så mycket problem kan hopa sig på ett ställe är skrämmande.

Och som vanligt har jag lagt arbetet åt sidan för att skriva en helt onödig blogg. För allvarligt, vem läser den egentligen? Jag har den mest för egen terapi och bolla mina tankar med mig själv. Det finns ju faktiskt ingen som är så engagerad i mig så de bryr sig om mina tankar eller vad jag gjorde i helgen. Sorgligt nog så är alla jag någonsin kallat vän i sitt eget liv där det helt inte finns plats för någon som mig. Som i lördags, jag beövde någon att prata med men när jag äntligen tar mig tid att ringa någon, inte för att prata om mina problem utan helt enkelt för att skjuta dem åt sida och lyssna på en annan människa och dennes liv, så duger det inte att plocka upp telefonen. Jag ringer i vanliga fall aldrig någon mer än min käre mor som har det som krav (dessutom skulle hon sätta sig i bilen och åka hit om hon inte hörde något på två dagar). Men alltid är det så att när jag faktiskt tar mig i kragen och ringer så finns det ingen som har tid att svara. Tillslut fick jag i alla fall ha ett 7 minuter långt samtal med min kusin och bestämde träff när jag kommer till Örebro.

Och till mitt goda humör läggs en jävla massa blask och is ute så jag är livrädd att för att halka.
Två timmar djävulsk hål till och sedan en förbannad engelska lektion jag gärna vill skippa.
Kan ingen bara skjuta mig direkt?