Salvation à la mode and a cup of tea.

Idag blev det att ta ledigt, jag måste till Örebro. Det finns en saknad,ett måste, ett behov. Jag behöver reda ut mig själv och hitta vägen att ta avstånd. Så mycket som pågår där som stör mitt liv, inte med mening men omedvetet. Men i alla fall, vi får se om det här gör det hela bättre, om inte annat får jag träff Jessika och hälsa på morfar och mormor. Kanske till och med få tid att handla lite kläder.

I skolan har vi börjat en ny kurs, Id kurs. Där skapar vi vårt Id-Cv och så pratade de massa om hur man blir formad av omgivningen, särsklit under uppväxten. Jag jämförde mig själv nu med den jag var för ett år sedan och det var nästa skrämmande. Jag har tappat småstadsbeteendet jag haft i hela mitt liv. Efter 6 -7 månader i en håla utanför Stockholm har jag mer och mer börjat ta efter beteenden här. Jag blir stressad jämt och för småsaker, ibland så drar jag ut i:n och byter ä mot e utan att ens märka av det. Den gnälliga "närkiskan" har försvunnit. Det känns lite som om hela den person jag var försvinner.

Jag fick min efterlängtade "Så länge vi båda andas" här i veckan och jag kan inte vara mer besviken. Har läst typ tre fjärdedelar av boken och det har inte gått som jag velat. Det är inte samma känlsa som i de andra tre böckerna. Känns lite som om det är en påtvingad avslutning på det hela, inget hon egentligen ville skriva utan kanske bara lämna det som det var. Eller så har hon helt enkelt bara tappat stinget efter alla framgång med Twilight filmen. Men hur som helst ska jag läsa färdigt den, kanske blir jag glatt överaskad, hon har ju typ 150 sidor kvar att tillfredställa mig.

Nej du nu måste jag hoppa in i duschen så man blir klar i tid för att hinna med alla dessa bussar och tåg som väntar.

Rainy day.

Idag är det en sådan här tråkig dag, det regnar och jag vet inte om jag ska vara glad för det. Regn tyder ju på att det är för varmt för snö och värme tyder på vår men än vågar man inte hoppas. Dock hittade jag något som jag tror är krokusknoppar i rabatten här utanför.

Men ändå tråkig dag och hör och häpna, jag sitter och längtar tillbaka till Örebro. Jag känner mig otroligt instängd här. Som om jag vore inlåst i ett enda rum 24/7. På något sätt var jag mindre ensam. Om man visste vad man skulle ta sig till...

Det är ju inte första gången jag känner så här heller.

I fredags var jag ute med Sonya och Paul, det var skojigt, en växling i den annars väldigt trista vardagen. Men ändå känner man dagen efter när man inte fått sovit att det inte är något jag skulle tycka om att göra i längden. Jag känner mig gammal, musiken är hög och jag håller på att somna framåt små timmarna.

Så igår lekte man husmor och fixade här "hemma" och var halv död.

Ensam är stark eller?

Jag vet en som går runt med ett blåöga idag.
Du har förtjäna det och du förtjänar all skit som kastas på dig.
Om jag vore där skulle du ha ett matchande på andra sidan.

Efter en veckas lov är mitt liv ännu en gång på kanten att tippa över.
Veckan som egentligen har varit väldigt lugn har på något sätt vänt hela min värld.
Nu har jag inte en aning om vad jag ska ta mig till, jag behövs på annat håll men har hjärtat och till synes hela mitt liv här. Jag står i valet och kvalet om vad som är rätt för mig att göra, hur ska man veta vilken väg man ska gå? Jag borde vara kvar här i Sigtuna, finnas för Robin och göra färdigt mina studier. Men här är det också fullt av val som jag inte prioriterar just nu. Min rumskompis vill flytta ihop med sin vän och jag råkade säga innan lovet att jag kanske kunde tänka mig att byta rum med denne, det är ju faktiskt så att jag ändå aldrig är här och det är bara till rummet bredvid. Men ändå vill jag inte kasta bort tid på att flytta runt mina grejor igen, för ärligt talat jag har inte gjort något annat en flyttat de senaste 3 åren. Aldrig funnit en plats jag kan känna mig hemma på, en plats som jag kan kalla min.
Känslan att vara ensammast på jorden trots de som finns bakom mig är en känsla som ständigt besöker mig. Jag är aldrig så ensam som när jag har ett förhållande även om jag spenderar nästan all min tid tillsammans med partnern.
Åldern har plötsligt kommit i kapp mognaden och det är jobbigt. Steg som jag valde som fjortonåring känns nu väldigt jobbiga att ta.
Att stanna är väl det som ger mig mest egentligen, men jag har svårt att tänka på mig själv i stunder som denna. Jag har alltid haft lätt att skjuta undan mig själv för att göra plats åt andra och deras bekymmer, det blir någon sorts avslappning. Fast den här gången är det ju inte vilken annan som helst, det är den enda personen som trots alla brister och fel alltid har plockat upp mig när jag fallit. En person som jag kan bli otroligt arg på, en person man ofta har sätt mig stå och skrika åt med tårarna sprutande. Min mamma.
Jag önskar att jag kunde ordna upp hela hennes liv och ge henne en tillvaro som hon är nöjd med. Jag känner att jag behövs mer där borta en här, jag kastar bara bort värdefull tid här som jag kunnat använda till att finnas och hjälpa henne hitta en fungerande vardag. Jag behöver också vara där för att finnas för min bror på ett annat vis en nu. För att glädja morfar som ligger sjuk och vara stöd för mormor. Det finns så mycket jag borde göra men som är helt omöjligt att genomföra. Allas problem hopar sig på mig och jag vet inte vad som är rätt och fel, vad jag ska kunna göra för att få allt bra igen. Jag förstår inte hur någon tror att jag ska kunna koncentrera mig på något så oviktigt som mig och min utbildning när allt det här ligger och trycker. Det har inte en minsta prioritet i nuet.

Jag har ett ex hängande över axeln och flåsar till råga på allt. Jag kan inte lösa allas problem och jag står inte ut med att höra skuld känslorna han vräker ur sig utan att tänka på hur mitt liv ser ut nu. Jag kom över honom, jag tog avstånd och jag ordnade upp det liv jag hade. Jag rent av skiter hur dåligt han mår över allt som hänt, det är för fan 7 månader sen det hände! Det är väl bara att gilla läget och fortsätta framåt? Det skadar ju inte bara mig utan människan jag spenderar nästan all min vakna tid med. Men snäll som jag är kan jag inte be honom fara och flyga utan sitter här och tar diskussionen varje gång med ett ansträngt leende och understryker att det är lugnt, fast jag egentligen helst vill skrika åt honom att lämna mig ifred.

Så ja, sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är på bristningsgränsen till ett neurotisktsammanbrott, helt känslomässigt förstörd.