fredag 17 april 2009

Once upon a time.

Min mamma sa en gång:
"Du är en rastlös själ Sara, det har du alltid varit. Ta vara på det och gör allt jag inte gjorde när jag var ung"

Fick höra av en människa jag kände för hundra år sedan (det känns i alla fall så) att han brukar läsa min blogg och tycka att den är fascinerande. Förutom att jag höll på att dö av skratt så kom tanken på varför han sitter och läser min blogg överhuvudtaget. Jag har lite svårt att se det förflutna hänga kvar i nuet måste jag säga. Något jag gör nu kan ju inte ge denna människa någonting då vi nästan sagt upp kontakten med varandra. Men i alla fall kul att någon uppsattar skiten som hamnar här ute i bloggträsket.

Den gamla bekanta som läser min blogg har gett mig ett antal gapskratt de senaste dagarna då han efter ett av Jessikas busstreck någon gång i vintras fått hennes nummer och nu verkar ha fått funderingar om hon skulle vara något som passar honom, då hans nuvarande förhållande inte går som det ska. Tur att man är uppdaterad så man får sig några skratt, för ni vet väl att ett gott skratt förlänger livet?
Aja eftersom du läser vad jag skriver måste jag ju bara skriva, fortsätt vara pedagogisk det var mycket upplyftande.

Min dag har varit otroligt tråkig som alla andra dagar sedan jag kom hem till Robin i tisdags. Alla dessa breakdowns kommer titt som tätt och förstör allt i sin väg. Jag pratade med mamma i morse i fånen om allt det här med min otroligt mystiska hemlängtan, men som vanligt pratar hon bort det och letar reda på allt som är negativt med att bo nära. Så på någoot sätt känns det som hon vill hålla mig på avstånd. Det gör det ju inte så jävla lätt för mig.

Magsjukan håller i sig och efter fem dagar måste jag ju tala om att jag börjar bli förbannat trött på den. Jag har inte kunnat äta något och börjar bli tjurig på omvärlden. Men på måndag hoppas jag att kunna komma tillbaka till skolan annars så kommer jag att bli galen här. Känslan av att vara instängd kryper in under skinnet på mig och jag blir rastlös och vill fly. Standard känslan alltså när jag varit för länge på ett och samma ställe.

Inga kommentarer: