Oj så ofta jag skriver här nu mera, tiden har väl inte riktigt funits eller så har engagemanget försvunnit. Men nu ser ni ska jag i alla fall posta ett inlägg, ett tillsynes helt onödigt inlägg men själslig terapi för mig, lätta hjärtat eller vad man nu ska kalla det.
Jag har magsjuka och det är inte det roligaste som de flesta vet. Igår fick jag skjuts av min kära mamma hit hem till Robin. Lite chockad då hon erbjöd sig att köra mig hit, det är ju faktiskt ca 20 mil och hon är inte heller frisk men men... allt var väl bra tills jag kom hit, träffade Robin, visade runt mamma och drack kaffe. Sen kom det ounvikliga hon åkte hem och på något underligt vis så brast allt för mig. Tårarna rann tyst och med massa bortförklaringar. Jag vill hem det bara är så jag trivs antagligen inte här och hur bra man än kan tycka att jag har det här med pojkvän/sambo, skola och allt så finns det något som inte går att ersätta med annat. Att inte ha någon att umgås med borde jag ha vant mig med, Jess flyttade ju för tre år sedan och någon annan har ju knappast funnits mer än tillfälligt då och då. Men famlijen har stigit i värde för mig under åren och helt plötsligt skulle jag vara nöjd med att bara sitta hemma och prata med min mamma, veta att hon mår bra, har det bra. Att träffa mormor och morfar, sitta i deras kök drick äckligt kaffe och höra på alla historier som man redan hör flertalet gånger. Att hälsa på Anders som inte säger ett ord och helst vill att man ska åka därifrån.
Att slippa vara instängd...
Påsklovsveckan var underbar. Linda,Kai och barnen kom och hälsade på. Det höll mig sysselsatt och höll mitt humör uppe. vi gjorde inte mycket mer än att vara hemma men det var full rulle hela tiden ändå. Tråkigrt när de åkte hem och jag saknar dem redan. Huset blev läskigt tyst.
Jag vette fan hur man ska reda ut den här skiten. Supa sig redlös? Ge upp allt och flytta hem och ta alla konsekvenser om hur odräglig man är som varken orkar gå i skolan eller ha ett jobb? Uppsöka en psykolog och kräva massa antidepresiva piller? Tvinga sig kvar för att man är för envis att sluta och bara må sämre?
Det är ju faktiskt bara en månad kvar i skolan och sen är det slut på eländet. Mamma tror att jag vill vara kvar här hos Robin, Robin i sin tur oroar sig hur det ska bli om jag åker till Örebro hela sommaren och jag. jag vet inte hur jag ska göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar