Starchild.

Då var första skolveckan avklarad och fan vad skönt det är. Slippa det här påtvingade lära känna varandra skiten som lärarna överdriver så enormt. Vi kommer endå att umgås med dem vi känner är någon man vill umgås med. Så för mig gäller det samma gamla typer dvs Frida och Paul, varför sluta med något som funkar ;P

Igår fick jag gå hem tidigare, allt var så hemskt, ingen sömn och bara lillebror i huvudet. Åkte hem och grät massor istället, grät så ögonen var uttorkade. Så hoppades man ju på att få sova i natt men nej då, 4 timmar sen var det slut på det roliga. Förkylningar börja komma smygande just för att min sömn är obefintlig. Jag vet inte hur allt ska fixa sig men det måste och det ska.

Försöker komma i kontakt med en kurator men det funkar ju lika bra som att hitta Jimmy Hoffa.

Jag vaknade med saknad i mig imorse, det gjorde ont. Första tanken var J, sen kom min kära lilla mor upp och tillråga på allt så kom frågan "Undra vad pappa gör nu" upp i skallen. Så där gick gränsen, orkade fan inte utan tog min cigg gick ut och hoppades på bättre tankar. Och faktiskt hade jag glömt bort det till alldeles för en liten stund sedan.

Igår var det ett år sedan jag och Robin blev tillsammans, ett helt år, man blir ju skrämd av hur fort det går.

Varje kväll kring elva när jag går ut och tar sista blosset kollar jag upp på stjärnorna, tänker på lillebror, hittar hans stjärna och pratar med honom. Det är skönt faktiskt att kunna göra det, lossar lite spänning innan man ska försöka somna. Brukar berätta för honom hur mycket han fattas oss alla, vad som hänt under dagen och säga god natt. Det har blivit heligt för mig.
Visst se det som patetiskt men det betyder massor för mig, att inte bara ge upp och se honom som helt borta, försvunnen. För jag vet att han finns här, med oss varje dag.

När jag var liten kring 6 år så flyttade min allra bästa vän 100 mil norrut till Skellefteå och då gjorde jag samma sak varje kväll, ställde mig i fönstret valde ut den stjärnan som lyste starkast och pratade med henne genom den. Så det är något speciellt med mig och stjärnor.

Om bara inte allt skulle komma tillbaka, om inte lederna skulle krångla då skulle nog det mesta vara lite lättare. För allt som hände med pappa, allt dåligt i mitt liv återupplevs och det är nog det som kommer att ta knäcken på mig i slutänden.

Sömnlösa nätter...

Om jag bara kunde få sova en hel natt...

Mamma jobbar så man sitter här hemma ensam och sträck läser för att skingra tankarna.
Igår läste jag ut Djurens Gård av George Orwell, rikigt bra faktiskt.och dag är jag på god väg att läsa ut Doktor glas av Hjalmar Söderberg, riktigt bra den också.
Tänka sig att jag läser annat en Stephen King mina lärare från högstadiet skulle få slaganfall.


Begravningen var jätte fin i fredags, nästan alla hans klasskamrater var där och hela kyrkan var fullproppad med människor som stortjöt. Jag har nog knappt aldrig grinat så mycket som jag gjorde då.

I söndags åkte vi hem och Linda,Kai och barnen bar sig av mot Norge igen. Jag grät hela vägen hem till mamma, för precis innan vi skulle åka sa Åge åt mig att hämta något på Lillebrors rum som jag skulle ta med mig som minne. Då var det något som brast, jag stod där fullpackad med grejor och Åge kom upp och pekade ut en nalle J haft sedan han var pytteliten och älskade och sa att jag kunde ta den.


Han är liksom helt borta, det är nu man har börjat förstå det helt och jag saknar honom varje minut som går. Jag vet inte hur jag kommer att klara att gå tillbaka till vardagen igen, jag kommer nog aldrig bli samma Sara som jag varit.


"Men varför är alla så ledsna? De döda har ju roligt" - J till sin mamma på kyrkogården förra allhelgona.

Lillebrors nalle som jag fick<3

You don't really care for music, do ya'?

Tillbaka i Märsta mestadels för att karln tatuerade sig i går och ville att jag skulle vara med. Dock så var jag inte med mer än att jag och hans syster lämnade av honom för att sedan fördriva tre timmar i upplands väsby. Jag är extremt uttråkad och så förvirrad för tillfället. Funderar allvarligt på att försvinna här i från den närmaste framtiden. Det kan inte vara psykist hälsosamt att vara så rastlös som jag är.

Jag har upptäckt att mitt liv mer och mer börjar ta form av någon miljon påkostad hollywood produktion. Och jag har faktiskt skrivit det första tjugo sidorna i memoaren jag funderat på sen jag slutade mellanstadiet. Haha det är ju för komiskt.

Begravningen närmar sig med stormsteg och jag har fortfarande inte bestämt mig om hur jag ska göra. Visst överväger jag att vara med men om det är pga att alla säger att jag skulle behöva ett riktigt avslut eller om det är för att jag själv vill vet jag inte. Om man tänker så här så innan han dog så hade ju allt annat redan hänt med misshandlen och mamma hade flyttat så jag hade troligtvis ändå inte träffat honom igen och därmed inte fått något annat avslut en just det jag har idag. Men visst saker är så mycket annorlunda nu, chansen att jag någon gång skulle ha stött på den lilla varelsen på stan är ju nu för evigt förminskad till noll. Men, vill jag komma ihåg hans begravning när jag tänker på honom? Är det verkligen sunt? eller är det sundare att ändå ha den illusionen av den lekande lilla pojken jag kände? Jag kommer ju aldrig att glömma att han inte finns med oss längre, såvidare jag inte drabbas av någon svår minnesförlust eller hamnar i Nebraska utan kläder och gift med en lesbisk strippa och har massiva minnesluckor av mitt liv.
Svåra beslut det där.

Så jag spenderar min dagar med att glo igenom alla sesonger av Gilmore Girls och börjar bli lite ororlig vad som ska fylla resten av dessa tre veckor innan skolan börjar igen då avsnitten rinner förbi i rask takt. Ska jag behöva hitta ännu en ny tonårserie som jag ska bli fast i? Det låter jobbigt för tillslut kommer mitt liv bestå av en 42 tums lcd tv och en säng.

Uttråkningen börjar bli outhärdlig.