Starchild.

Då var första skolveckan avklarad och fan vad skönt det är. Slippa det här påtvingade lära känna varandra skiten som lärarna överdriver så enormt. Vi kommer endå att umgås med dem vi känner är någon man vill umgås med. Så för mig gäller det samma gamla typer dvs Frida och Paul, varför sluta med något som funkar ;P

Igår fick jag gå hem tidigare, allt var så hemskt, ingen sömn och bara lillebror i huvudet. Åkte hem och grät massor istället, grät så ögonen var uttorkade. Så hoppades man ju på att få sova i natt men nej då, 4 timmar sen var det slut på det roliga. Förkylningar börja komma smygande just för att min sömn är obefintlig. Jag vet inte hur allt ska fixa sig men det måste och det ska.

Försöker komma i kontakt med en kurator men det funkar ju lika bra som att hitta Jimmy Hoffa.

Jag vaknade med saknad i mig imorse, det gjorde ont. Första tanken var J, sen kom min kära lilla mor upp och tillråga på allt så kom frågan "Undra vad pappa gör nu" upp i skallen. Så där gick gränsen, orkade fan inte utan tog min cigg gick ut och hoppades på bättre tankar. Och faktiskt hade jag glömt bort det till alldeles för en liten stund sedan.

Igår var det ett år sedan jag och Robin blev tillsammans, ett helt år, man blir ju skrämd av hur fort det går.

Varje kväll kring elva när jag går ut och tar sista blosset kollar jag upp på stjärnorna, tänker på lillebror, hittar hans stjärna och pratar med honom. Det är skönt faktiskt att kunna göra det, lossar lite spänning innan man ska försöka somna. Brukar berätta för honom hur mycket han fattas oss alla, vad som hänt under dagen och säga god natt. Det har blivit heligt för mig.
Visst se det som patetiskt men det betyder massor för mig, att inte bara ge upp och se honom som helt borta, försvunnen. För jag vet att han finns här, med oss varje dag.

När jag var liten kring 6 år så flyttade min allra bästa vän 100 mil norrut till Skellefteå och då gjorde jag samma sak varje kväll, ställde mig i fönstret valde ut den stjärnan som lyste starkast och pratade med henne genom den. Så det är något speciellt med mig och stjärnor.

Om bara inte allt skulle komma tillbaka, om inte lederna skulle krångla då skulle nog det mesta vara lite lättare. För allt som hände med pappa, allt dåligt i mitt liv återupplevs och det är nog det som kommer att ta knäcken på mig i slutänden.