Mitt hår har en underlig färg i stil med brun/gul/blond/röd. Men folk säger att det är snyggt så man får väl stå ut tills jag orkar köpa mer blekmedel.
Kort och ganska tråkig skoldag idag, svenska i tre moduler (lektioner på 1h 15 min) om jag ska vara ärlig har jag inte en aning om vad Jörgen(min svenska lärare) har pratat om.
Hur som haver så finns det två stora problem just nu, eller ja stora och stora är väl lite överdrift men de finns där och irriterar mig något hemskt.
För det första, hur vet man vad man vill med en person? Hur ska man kunna tala om det? Tänk om man säger något och den andre inte alls har det i sina planer?
Robin frågar hela tiden om vad jag vill med honom, jag vet inte vad jag ska svara. Sen igår bev det lite panik när han frågade om jag älskade honom, "Ehhm... du.. Jag vet inte?"
Det har gått lite mer än en månad sedan det tog slut med Rocky och jag känner inget alls, för någon, på det sättet. Det skrämmer mig att inte veta, inte ha sina känslor i ordning. För jag VILL att det ska vara äkta och inte någon konstig trötst"Se jag klarar mig utan dig, jag har det bättre än dig, du betydde inte så mycket som du trodde" anledning. Men när vet man det? Och hur?
Alla vet att man inte alls känner den här första förälskelse känslan när man blivit äldre, det är så jag undrar om man verkligen blir så där "kär" när man mognar eller om det helt enkelt är "Hej vi är vänner och jag känner mig dragen till dig sexuellt så vi spenderar resten av våra liv tillsammans, eller i alla fall några år för att det ska se bra ut när jag söker jobb"
Nå över till problem nummer två.
Skolan och allt vad som hör till den, peppen man kände första veckan är väck och jag känner att jag mer och mer tvingar mig upp på mornarna för att jag inte orkar med ännu ett nederlag.
Jag VILL gå klart, Jag VILL bli färdig men framför allt jag MÅSTE klara det. Inte för att jag ångrar det minsta att jag flyttade hit eller så, det har antagligen varit det klokaste beslut jag tagit sen september förra året (började jobba på dagis). Ångesten kastar sig över mig ibland och jag känner hur jag bara vill springa därifrån och skrika. Att sitta där vid en bänk och få information inpumpad i huvudet dagarna i enda funkar inte för mig. 10 minuter sen är jag så rastlös att jag sitter och river sönder mina fingrar. Förhoppningsvis går det hela över om ett tag annars får jag väl leta upp den där kuratorn och funderar ut något med henne. Saken är ju inte den att det inte finns folk att umgås med, för det gör det ju och så är jag ju faktiskt här för att studera och inget annat, dessutom är rasterna typ obefintliga och när det är hål brukar jag ta tag i allt som jag borde ha gjort.
Jag sov hos Robin i natt, som vanligt. Fast jag sov inte något på hela natten, den gråa massan som ska kallas hjärna var fylld till bredden av ovanstående tankar och om jag skulle våga visa mig här med mitt hår. Så i morse sa jag att jag skulle komma tillbaka efter skolan men nu sitter jag här i valet och kvalet om jag verkligen ska det. Egentligen skulle jag sätta mig ner och gå igenom vad jag egentligen vill (och det skolarbetet vi fått att göra). Men som vanligt lyser koncentrationen med sin frånvaro och tankarna facklar fram och tillbaka, kryper om kring på väggarna lika osammanhängade som en stor picasso målning. Jag kan inte sätta mig själv i focus.
Som nu tex. jag sitter och funderar på om jag kan övertala Åge och min bror att ge mamma en retreat weekend på Sigtuna stiftelsen i julklapp, samtidigt som när jag hunnit skriva halva meningen flyger tankarna iväg till något helt annat oväsentligt. Varför kan jag inte vara en enkel människa?
Nej, vet ni? Nu tror jag att jag ska försöka sova någon timme och se om Robin hör av sig om att jag ska komma, för annars tror jag att jag låser in mig här på rummet och låstast om att inte finnas resten av dagen.
Tjingeling!
Kort och ganska tråkig skoldag idag, svenska i tre moduler (lektioner på 1h 15 min) om jag ska vara ärlig har jag inte en aning om vad Jörgen(min svenska lärare) har pratat om.
Hur som haver så finns det två stora problem just nu, eller ja stora och stora är väl lite överdrift men de finns där och irriterar mig något hemskt.
För det första, hur vet man vad man vill med en person? Hur ska man kunna tala om det? Tänk om man säger något och den andre inte alls har det i sina planer?
Robin frågar hela tiden om vad jag vill med honom, jag vet inte vad jag ska svara. Sen igår bev det lite panik när han frågade om jag älskade honom, "Ehhm... du.. Jag vet inte?"
Det har gått lite mer än en månad sedan det tog slut med Rocky och jag känner inget alls, för någon, på det sättet. Det skrämmer mig att inte veta, inte ha sina känslor i ordning. För jag VILL att det ska vara äkta och inte någon konstig trötst"Se jag klarar mig utan dig, jag har det bättre än dig, du betydde inte så mycket som du trodde" anledning. Men när vet man det? Och hur?
Alla vet att man inte alls känner den här första förälskelse känslan när man blivit äldre, det är så jag undrar om man verkligen blir så där "kär" när man mognar eller om det helt enkelt är "Hej vi är vänner och jag känner mig dragen till dig sexuellt så vi spenderar resten av våra liv tillsammans, eller i alla fall några år för att det ska se bra ut när jag söker jobb"
Nå över till problem nummer två.
Skolan och allt vad som hör till den, peppen man kände första veckan är väck och jag känner att jag mer och mer tvingar mig upp på mornarna för att jag inte orkar med ännu ett nederlag.
Jag VILL gå klart, Jag VILL bli färdig men framför allt jag MÅSTE klara det. Inte för att jag ångrar det minsta att jag flyttade hit eller så, det har antagligen varit det klokaste beslut jag tagit sen september förra året (började jobba på dagis). Ångesten kastar sig över mig ibland och jag känner hur jag bara vill springa därifrån och skrika. Att sitta där vid en bänk och få information inpumpad i huvudet dagarna i enda funkar inte för mig. 10 minuter sen är jag så rastlös att jag sitter och river sönder mina fingrar. Förhoppningsvis går det hela över om ett tag annars får jag väl leta upp den där kuratorn och funderar ut något med henne. Saken är ju inte den att det inte finns folk att umgås med, för det gör det ju och så är jag ju faktiskt här för att studera och inget annat, dessutom är rasterna typ obefintliga och när det är hål brukar jag ta tag i allt som jag borde ha gjort.
Jag sov hos Robin i natt, som vanligt. Fast jag sov inte något på hela natten, den gråa massan som ska kallas hjärna var fylld till bredden av ovanstående tankar och om jag skulle våga visa mig här med mitt hår. Så i morse sa jag att jag skulle komma tillbaka efter skolan men nu sitter jag här i valet och kvalet om jag verkligen ska det. Egentligen skulle jag sätta mig ner och gå igenom vad jag egentligen vill (och det skolarbetet vi fått att göra). Men som vanligt lyser koncentrationen med sin frånvaro och tankarna facklar fram och tillbaka, kryper om kring på väggarna lika osammanhängade som en stor picasso målning. Jag kan inte sätta mig själv i focus.
Som nu tex. jag sitter och funderar på om jag kan övertala Åge och min bror att ge mamma en retreat weekend på Sigtuna stiftelsen i julklapp, samtidigt som när jag hunnit skriva halva meningen flyger tankarna iväg till något helt annat oväsentligt. Varför kan jag inte vara en enkel människa?
Nej, vet ni? Nu tror jag att jag ska försöka sova någon timme och se om Robin hör av sig om att jag ska komma, för annars tror jag att jag låser in mig här på rummet och låstast om att inte finnas resten av dagen.
Tjingeling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar