God dag!
Trevligt att just du hälsar på och vill läsa om vad som händer.
Det finns kaffe där borta på bänken vid fönstret och ta för guds skull en bulle.
Sätt dig ner, kära du sitt. Gör det bekvämt för dig så ska du få höra...
Jag är krasslig idag, har fryst hela helgen.
Hade matte diagnos i morse och den gick ju åt helvete. Vet inte varför men fick något i stil med panikångest. Jag ville bara springa där ifrån, långt bort från allt och alla, in i skogen och bara sätta mig och gråta. Antaglígen har det med att jag funderar för mycket just nu. Tankarna som gör uppror i huvudet på mig.
Även fast jag oftast glömmer bort att jag har en pappa så kommer det stunder då jag skulle ge vad som helst bara för att få en kram av honom. Det hemska är att när jag tänker på honom får jag bara fram minnet av sommaren -05. Den sommaren jag bara vill radera ut världen. Ingenting gick rätt den sommaren.
Saknar han mig? Bryr han sig över huvudtaget? Betyder jag något?
Man kan ju tycka att jag gråtit färdigt över honom, det har ju trots allt gått snart fyra år. Och när jag träffade honom i våras sket det sig ju totalt. Han visade så tydligt att han inte brydde sig alls. Att han inte mår det minsta bättre nu.
"Det här är det sista du hör av mig. Jag orkar inte leva längre, ni hatar mig alla tre. Det är ingen mening med att jag finns kvar. Ni kunde ha ställt upp och stöttat mig så hade det inte blivit så här. Farväl"
Vem fan skriver så till sin dotter? Hon som redan har lagt hela skulden på sig själv. Hon som alltid fått höra "Var snälla och tysta nu, gå upp på rummet och lek så kanske pappa inte blir arg idag" eller "Se nu vad ni gjort, nu har pappa låst in sig i sovrummet igen!". Hur skulle jag ha ställt upp? Jag var för fan bara ett barn. Det var han som stack, han gjorde sitt val.
Hur kan jag sakna och älska någon som jag hatar så mycket och som jag är livrädd för?
Nej nog om all skit, det intresserar inte någon.
Blev inget plugga idag, det orkas inte med.
Men sen om jag ska vara hemma i kväll eller inte vet jag inte riktigt. Det får tiden utvisa antar jag. Det är ju den där förbannade föreläsningen på stiftelsen, men ja kan ju alltid säga att jag satt och pluggade häcken av mig. Vilket jag borde göra som sagt.
Trevligt att just du hälsar på och vill läsa om vad som händer.
Det finns kaffe där borta på bänken vid fönstret och ta för guds skull en bulle.
Sätt dig ner, kära du sitt. Gör det bekvämt för dig så ska du få höra...
Jag är krasslig idag, har fryst hela helgen.
Hade matte diagnos i morse och den gick ju åt helvete. Vet inte varför men fick något i stil med panikångest. Jag ville bara springa där ifrån, långt bort från allt och alla, in i skogen och bara sätta mig och gråta. Antaglígen har det med att jag funderar för mycket just nu. Tankarna som gör uppror i huvudet på mig.
Även fast jag oftast glömmer bort att jag har en pappa så kommer det stunder då jag skulle ge vad som helst bara för att få en kram av honom. Det hemska är att när jag tänker på honom får jag bara fram minnet av sommaren -05. Den sommaren jag bara vill radera ut världen. Ingenting gick rätt den sommaren.
Saknar han mig? Bryr han sig över huvudtaget? Betyder jag något?
Man kan ju tycka att jag gråtit färdigt över honom, det har ju trots allt gått snart fyra år. Och när jag träffade honom i våras sket det sig ju totalt. Han visade så tydligt att han inte brydde sig alls. Att han inte mår det minsta bättre nu.
"Det här är det sista du hör av mig. Jag orkar inte leva längre, ni hatar mig alla tre. Det är ingen mening med att jag finns kvar. Ni kunde ha ställt upp och stöttat mig så hade det inte blivit så här. Farväl"
Vem fan skriver så till sin dotter? Hon som redan har lagt hela skulden på sig själv. Hon som alltid fått höra "Var snälla och tysta nu, gå upp på rummet och lek så kanske pappa inte blir arg idag" eller "Se nu vad ni gjort, nu har pappa låst in sig i sovrummet igen!". Hur skulle jag ha ställt upp? Jag var för fan bara ett barn. Det var han som stack, han gjorde sitt val.
Hur kan jag sakna och älska någon som jag hatar så mycket och som jag är livrädd för?
Nej nog om all skit, det intresserar inte någon.
Blev inget plugga idag, det orkas inte med.
Men sen om jag ska vara hemma i kväll eller inte vet jag inte riktigt. Det får tiden utvisa antar jag. Det är ju den där förbannade föreläsningen på stiftelsen, men ja kan ju alltid säga att jag satt och pluggade häcken av mig. Vilket jag borde göra som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar