Skrivkramp och känslor som irrar runt..

Nu är jag extremt trött på att gå runt och vara ja juste trött.
Jag sover hur mycket som helst men ändå är jag extremt trött hela tiden. Tex idag kollade vi på film och jovisst jag satt och halvsov. Jag häller i mig drösvis med kaffe men det hjälper ju inte det heller.

Ibland undrar jag vad jag håller på med egentligen, vad jag gör här, varför jag tror att allt kommer gå bättre denna gång bara för att jag är 20 mil från allt jag känner till och allt jag någonsin haft. Det borde inte gå bättre för här finns inget stöd som jag vet alltid kommer att finnas. Men å andra sidan så har jag ju klarat mig och det är ju det här jag alltid velat göra. Livet är inte som det varit och kommer aldrig mer bli det.

Ibland tänker jag tillbaka och saknar, saknar allt jag en gång hade. Inte därför att jag är missnöjd med vad jag har nu utan för att jag insett att det är en tid jag aldrig kommer uppleva igen och för att jag la den bakom mig så snabbt. Visst jag var verkligen lycklig då men ska det hindra mig från att vara lycklig nu? Kommer lycka bara en gång i mitt liv. Jag fattar egentligen inte varför jag ska deppa ner mig och sakna.

Mina känslor är som sagt i ständigt uppror, så fort jag tror mig ha fått dem under kontroll så hoppar de iväg och ställer till problem. Man kan ju vid sådana här tillfällen önska att man slapp ha känslor.

Tillråga på alla personligakriser och känslor som inte kan hålla sig i styr har jag ett debattinlägg som ska vara fin filat och inskickat om 1 ½ timme. Gissa vem som inte ens har börjat med den? Yours Truely ofc. Men jag kan inte, inspirationen har gömt sig och fingrana strejkar. Det kommer inga ord, inga tjäcka meningar som det alltid gör. Jag har helt enkelt fått skrivkramp som så många gånger innan.

Och bara för att världens bästa Jessika har fått körkort måste jag så klart upprepa mitt oändliga grattis till henne. Jag saknar dig så hemskt mycket min kära vän, så mycket att det gör riktigt ont när jag tänker på dig. Varför kan inte du vara här nu? Jag behöver en kram och snuskiga konversationer som alltid flippar ut till något helt flummig som gör att vi båda skrattar tills vi gråter.

Min käre mor har köpt ett hus med sin norsk kanske inte det smartaste draget hon gjort men vad ska man göra? Ute i Garphyttan är det också så hej skogen och hej då allt som liknar civilisation.