Just nu så känns väl allt lite sådär, eller den där underliga känslan mellan glad och ledsen som inte är likgiligthet, den som man inte kan sätt namn på. Vardagen rullar på mer eller mindre fort.
Igår låg jag i migrän hela dagen och det var ju lagom roligt.
Idag kändes allt jätte bra, energin flödade och mitt humör var påväg upp till toppen. Men något hände och jag fann mig själv i detta mitt-i-mellan stadium. Dagen är alltså varken bra eller dålig. Andra dagar har allt varit precis som svart och vitt, antingen bra eller jätte uselt men nu har gråskalorna kommit fram och det måste jag säga är ganska skönt ändå. Gråskalorna har varit gömda ett bra tag.
Men att återgå till idag, jo religion hela dagen, sista dagen med religion. Vi inledde med kaffe och pepparkakor i min grupp som första modulen bestod av Claudia, jag och ledarna. Där blev det också lite allmänt små prat om allt och inget, riktigt mysigt faktiskt. Därefter blev det fika och sedan utvärdering och 3 andra av gruppmedlemarna dök upp. Lunchen spenderade jag och Sonya i matsalen där vi gick igenom allt från karlar till familjen och problem. Därefter bar det iväg till stiftelsen där vi fick en enligt mig onödig information om Abrahams barn som mest var dryg och väldigt ointressant. Promenerade hit efter det och tog dagens andra dusch (jag har blivit helt såld på att duscha minst två gånger om dagen) packade lite tills på lördag och letade lösingar till karlns spelproblem. Och nu slutligen sitter man här och skriver i brist på annat att göra medans man väntar på att klockan ska ticka på till 20 över fyra. Då ska man dra sig till bussen och fara till Märsta och irritera Robin lite.
Öppenbarligen är och har jag varit ivägen, det är ju inte kul att veta och jag vet liksom inte vad jag ska göra åt det. Men men får la be om ursäkt för att man existerat och försöka vara mindre ivägen.
Så julen är nära och mormor oroar sig för att det inte kommer finnas tillräckligt mycket vegmat till mig typ. Hon ringde igår och hörde sig för vad jag käkar och inte. Min söta mormor, ibland saknar jag henne och morfar nå otroligt. De är verkligen världens bästa. De ringer mig ca en gång i veckan för att höra att jag äter och har det bra.
Dessutom funderar jag starkt på att skriva ett fint hatbrev till farmor, inte för att jag har hört eller sett något av henne sedan jag var på Isabells(hette ungen så?) dop typ i sommras eller var det förra? Men hon förtjänar att få höra vad jag tycker. Fast jag kommer säkert inte göra det och om jag skulle det skulle det bli värsta släktrabladerna och mamma skulle få massa skit. Fast fan vad lockande det är, måste prata med mamma och Annette om det och se vad de tycker om min idé.
Nej nu är det ju fan snart dags att gå till bussen.
Puss,kram och nyp i stjärten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar