Då har man lyckan att bli sjuk igen. Helvete säger jag bara.
Snorar,hostar och har feber dessutom har jag en visdomstand som hänger halvägs ute med massa trasigt tandkött, kan det bli mycket bättre eller?
Jag som skulle hjälpa till och fota idag :(
Kommer antagligen inte iväg i morgon heller.
På lördag ska man i alla fall iväg till Örebro för att ha 3 fullspäckade dagar med start måndag då blir det sjukan -lämna prover, Stan alt. klippa sig, sjukan ligga flera timmar i en jävla magnetröntgens rör. Tisdagen bär det av ännu mer ut i skogen och man ska försöka ta sig upp på pållen som är lika hög som man är lång. Det kan bli intressant och se hur mina stela ben ska klara det. Onsdagen blir det tandläkaren för hela slanten.
Förra fredagen blev det utgång med Sompo och Frida, for fram och tillbaka tills vi hamnade på bryggan. Men skoj var det fan, även om jag kände att halv fyra - fyra var en bra tid att dra sig hemåt och hoppa i säng med en karl som satt uppe och väntade.
För övrigt är jag mest irriterad på att ha ett rum på skolan, helt onödigt! Jag är aldrig där men jag måste städa hela skiten bara för att jag står som boende. En gång i veckan är jag där, i typ 3 timmar och jag sitter på mitt rum. Så irriterande. Jag vill inte "bo" kvar där :(
Skolan i allmänhet är ganska jobbig, så faktiskt är det ganska skönt ändå att vara sjuk. Jag biter ihop bara för att klara av de här 3 månaderna som är kvar nu. Men under tre månade finns det plats för många breakdowns, det skrämmer mig.
Hur blev jag så här extremt sårbar?
Jag som sedan min käre far gick igenom sin jävla kris och slängde skiten på mig inte har rört en min, som inte ens orkat reagerat på all skit som slängs i ansiktet på mig. Allt har helt plötsligt med en handvändning blivit motsatsen. Någon behöver bara kritisera ett ord jag säger eller minsta vink jag gör och jag är halvvägs ner i det bottenlösa svarta hålet som jag kröp upp ur för en jävla massa år sen. Är det kanske alla dessa känslor jag alltid tryckt undan som nu bara exploderar ut för att en liten kommentar blir för mycket?
Det är läskigt att hitta sig själv stortjutandes framför datorn lyssnades på Elton John - Goodbye England's Rose via youtube när han sjunger den på Princess Dianas begravning. Tårarna sprutade ut och jag bara skakade. Kom ihåg att jag reagerade typ likadant när jag hörde att Diana hade dött, jag vara bara nio år då och hade inte den minsta aning om vem hon var. Men ändå grät jag häjdlöst och skakade som ett asplöv.
Många tankar som spinner i mitt huvud, lite för många ibland.
Just nu undrar jag grymt mycket vart min karl har tagit vägen, han borde vara hemma nu och rädda mig från vardagens tristess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar