Saknad.

Att sakna något eller någon är nog det farligaste man kan göra, i vissa fall är det till och med dödligt. Saknaden stör vår vardag, ger oss sömnproblem, vi tappa all fokus och koncentrationen försvinner helt.
En änka som dör av hjärtesorg (dvs saknad) strax efter makens bortgång, en katt som tappar livslusten efter att ha mist den som tagit hand om den. Men även om man inte dör av saknaden så orsakar den smärta på olika sätt som knarkaren på avgifting, att ständig vara borta från de/den man älskar, en vän som plötsligt flyttar, den plågsamma saknaden av cigg när man försöker sluta röka och saknaden av egenskaper man tycker att man borde ha. Ja den listan kan göras lång.

Alla har upplevt en form av saknad och alltid finns det biverkningar, som mindervärdskomplex,brustet hjärta,kroppens egna plågsamma abstinens signaler som skickas ut i hela nervsystemet och inflitrerar hjärnan. Alla vet vi att ovasett vad vi saknar så är smärtan den samma.
Vissa säger att i ett förhållande är det bra att känna saknad efter den andra parten ibland, att det på något sätt stärker banden och kärleken som finns mellan dem. Men säg det till de ny förälskade där varje minut utan sin partner är som om någon sticker en kniv i hjärtat. Säkert är måttlig saknad bra, men att hålla den där lagom nivån är inte så enkelt. Hur gör kvinnan som vinkar hej då till sin man på väg ut i ett krig? (eller tvärtom) Hon/han vet inte när eller han/hon någonsin får se sin andra hälft igen. I vissa fall finns inte den lagomna saknaden som kanske är bra för oss.

Hur ska man hantera för mycket saknad? I ett visst stadium kan saknaden skapa ångest, vissa ser detta som en bra sak som går att åtgärda genom att uppsöka en kurator eller psykolog, andra gömmer den djupt inne i sig och vågar inte ta steget att söka hjälp. Tillslut kan även saknad vara en bidragande del till beslutet att ta sitt liv. Att en sån liten harmlös känsla kan ge sådana koncekvenser är hemsk att tänka. Men självklart är det endast en minoritet som går så långt. För på något underligt sätt är människan skapad att komma över saknaden med tiden, det kan ta några timmar till flera år men visst tröstar vi oss alla med att det går över med tiden? Vi lär oss leva utan det/den vi saknar och skjuter undan det i oss för att leva så normalt som möjligt.

På en svenska lektion för några veckor sedan fick vi en dikt om tiden som var väldigt bra, jag vet inte vem som skrivit den men ja, jag postar den väl här ändå.

För att förstå värdet av ett år, fråga en student som missade examen.

För att förstå värdet av en månad, fråga en mor som fött ett barn för tidigt.

För att förstå värdet av en vecka, fråga redaktören på en veckotidning.

För att förstå värdet av en timme, fråga de nyförälskade som väntar på att träffas.

För att förstå värdet av en sekund, fråga han som precis lyckats undkomma en bilolycka.

För att förstå värdet av en millisekund, fråga han som kom två i OS.