Jag bara gråter och gråter konstant sedan igår och nyheten kom, den lilla krabaten jag kallade lillebror finns inte längre, helt poff borta. Alla minnen rusar runt i huvudet och jag vill bara få ett stopp på allt sorgen,gråten och alla känslor. Nio år det är ju ingenting, det finns så mycket mer han skulle ha hunnit med. Och de andra vill att jag kommer hem, jag borde göra det och försöka stödja de andra, men allt är så hemskt och jag vet inte om jag klarar det. Dels så finns det alldeles för mycket historia bakom allt och att komma så nära det som var hans och återuppleva minnen på plats, jag kommer vara ett psykfall när jag kommer därifrån. De säger att det är 5 olika stadier i sorgen men för mig så kom alla på en gång.
Chockad och söndergråten...
Jag vill bara vakna från den här mardrömmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar