Någonting är fel med mig. Jag har tappat all färg från i somras, bleknat så att säga. Ansiktet är nästan kritvitt och jag fryser mer eller mindre konstant. Jag orkar inget längre, hem från skolan och slänga sig på soffa. Vad är det för fel på mig? Vad har hänt?

Ligger hemma hos mamma i min säng under mitt täccke med mina kuddar. Så otroligt skönt, så fantastiskt. Men precis när jag somnar och i samma sekund som jag vaknar finns tomheten där. Ingen som ligger bredvid och snarkar, ingen som buttas i sömnen och ingen som tar upp mer än halva sängen. Jag saknar Robin så fruktansvärt.

12 veckor kvar till Jullovet och förhoppningsvis slutet på min visit hos Sigtuna folkhögskola. Men vad händer sedan? Hela världen blir min spelplan och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Enda sedan J gick bort har familjen fått ett helt annat värde för mig. Jag månar om den mer än vad jag någonsin gjort. Livet fram till den dag man slutar gymnasiet har varit så planerat så strukturerat så man har aldrig behövt fundera på vad som ska hända sedan. Och nu står man där utan att veta vart man ska ta vägen. Fan jag vill bara vara liten igen.

Hemma hos mamma och idag har man varit på marken i linde med Jess, mamsen och Anders för att senare på kvällen dra sig in till Örebro med mamsen för att hälsa på J i minneslunden och se Flickan som lekte med elden. Stjärnorna täcker hela himlen och lyser så starkt att det nästan lyser upp vår värld.

Jag vill bara få sova och vakna bekymmerslös.

Huvudattraktionen.

Jag hade tänkt skriva igår men efter en tråkig poesikväll var jag tvungen att avreagera mig med lite true blood och sömn.
Evolution är inte riktigt mitt favorit ämne och det är var dagen bestod av så gnälligt och tröttsamt har det varit. Min mobil har gått varm med samtal från mamsen och Jess. Mamma har som jag kanske tidigare nämt köpt ett hus och ska fixa med lånen i morgon. Så jag var lite smart där och hörde med henne om hon kunde ta ett lite högre lån så jag kan fixa mitt körkort och det skulle min kära lilla mamma räkna på så det blir nog bra. Jess verkar ha lite abstinens på mig och det är alltid kul :D
Jag saknar att vara 15 och åka bakom på hennes moppe utan hjälm och känna att världen kunde ta sig i röven. Bästa vännen man kan ha alltså.
Hon pratade på om allt i vår värld och kom in på en människa jag kände för 100 år sedan (dvs i högstadiet) som fortfarande har mig som huvudattraktion i skitsnack. Då funderar jag, vad är det som gör mig så intressant? eller är det brist på andra saker i dennes liv som gör att hon måste hålla på? Hur som haver kul att man betyder så mycket i någons liv, känner mig riktigt hedrad ;)

Det kommer snart att bli en big bang i min klass om saker och ting ska fortsätta som det gör nu, jag känner det på mig. Att skita i folkhögskolan och ta allt på komvux är väldig lockande i vissa tillfällen. Men att börja om från början är inte riktigt min grej, jag är alldeles för envis. Dessutom kan jag ju inte lämna Fridis alldeles ensam med Paulino.

Men men på torsdag åker jag till min älskade hytta och får spendera tid med nära och kära. Säkerligen kommer jag och mamsen bråka lite men det är aldrig så allvarligt som det låter.

Nej min kära vänner nu ska jag avsluta ett par sidor i George Orwells 1984.

If tears could build a stairway.

If we had one lifetime wish, one dream that could come true
We'd pray to God so hard, for yesterday and you.

They say memories are golden, well maybe that is true.
I never wanted memories, I only wanted you.

No farewell words were spoken, no time to say goodbye
You were gone before I knew it, and only God knows why.

My heart still aches in sadness, and secret tears still flow.
What it meant to lose you, no one will ever know.

A million times I needed you, a million times I cried.
If love alone could have saved you, you never would have died.

In life I loved you dearly, In death I love you still.
In my heart you hold a place no one could ever fill.

If tears could build a stairway and heartache make a lane,
I’d walk the path to heaven and bring you back again.

It broke my heart to lose you, but you didn't go alone.
A part of me went with you, the day God took you home

Okänd författare.

Nätterna är svåra. Det börjar göra ont att kolla på stjärnan.
Ändå fyller det mig med lugn.
Dikten ovan fick mig att tänka på dig, J.
Mamma talade om att din aska var spridd i lunden nu och när jag kommer hem ska vi åka dit med ljus och blommor. Prata lite med dig. Saknaden är stor och det är lika svårt varje gång jag måste berätta om det.

Satt ner med Uffe i Onsdags och pratade lite. Jag satt ensam och jag vet inte vad han fick för sig men han kom i alla fall fram och frågade hur det var med mig. Och där började det igen, berättandet. Han ska ju var halvpsykolog har jag hört. Sen började vi prata om filmer istället. Han undrade hur jag snubblat över Citizen Kane och så diskuterade vi andra gamla filmer. Jag tycker om Uffe, han är snäll.

Äntligen helg och jag har bara två läxor att göra för att jag har varit duktig och fixat de andra redan. På torsdag bär det av mot Örebro och min söta lilla mamma. Ska träffa fröken Olsson också om hon inte rådissar mig. Ialla fall lindemarken, bio och minneslunden. Det ska bli skönt att få komma hem. Kanske man kan få se mammas nyinköpta hus också. Vore lite intressant.

Sound of silence

Dagens dos av skola är nu slut och tacka gud för det. Hela dagen bestod av evolutionslära och klockan var min bästa vän. Jag höll flera gånger på att somna, kanske för att det var ett ämne som för mig är ganska uttjatat, kanske pga av lärarens röst eller mitt maniska stirrande på klockan. Hur som helst är jag väldigt glad att det är över för denna vecka. Min klass, ja min kära klass, hur gärna jag än skulle vilja byta ut den så finns det inte så mycket att göra åt den i verkligheten tyvärr. Det är liksom 5-10 personer som tar så mycket plats så att det kväver oss andra och tar ifrån oss lusten att lära. Så jag har en känsla av att det inte kommer sluta lyckligt.

Annars springer dagarna på som vanligt trots min motvilja. I torsdagsfirade jag och Robin ett år tillsammans genom att inte göra någonting alls faktiskt. Dels för att han inte kom ihåg det och att min ork är obefintlig. Jag menar jag vill hels lägga mig och sova så fort jag gjort något typ diskat eller liknade. Mina leder strejkar rättså rejält och jag är bara allmänt uttröttad. Rastlösheten har satt in som beräknat och jag väntar på att komma här ifrån sorgligt nog. Men jag vill ju egentligen inte lämna Robin och det är ju svårt för honom att flytta iväg. Allt ska vara så jävla komplicerat! Och om fyra månader är jag förhoppningsvis färdig med skolan, vad händer då? Jobb? högskola? Ingenting är planerat ännu.





1 månad, 2 veckor och tre dagar sedan du lämnade oss.