Igår var ingen bra dag,inte det minsta faktiskt. All ilska, all smärta allt var bara fel. Jag grät på bussen hem i min ensamhet, jag grät när jag låg i sängen och skulle sova. Idag har det gått exakt tre månader sedan han försvann från oss. Ändå har det här varit en bra dag. Igår var det två månader han begravdes så kanske var det därför igår var en så pain in the ass dag. För begravningen gjorde så ont, det var då allt blev spikat det gick upp för en att han var borta. Det var verkligen ett sista farväl. Dock så brukar jag faktiskt tänka att det inte var ett fullständigt,fastslaget farväl utan bara ett Synes senare. För visst han försvann men han är ju fortfarande med oss alla. Som en stjärna på natthimmelen, som ett minne i våra hjärta, ett hopp som får oss att orka gå vidare. Han sitter där uppe och dinglar med benen och skrattar åt oss när vi gör bort oss. Han är vid vår sida och kramar oss i våra svåra stunder och han ler när livet går bra. Men ändå bröt jag sönder igår, allt gjorde så ont. Hjärtat,själen,kroppen allt!
Pratade med Lisa igår och det gjorde ju inga framsteg alls nej. Samma svar och en kylighet när kritiken kom. Ibland undrar jag varför jag ens bryr mig.
Mamma hämtade en liten Svein Einar idag så Nisse Sigge fick lite sällskap. Lille Einar var inte lika glad över att få en jobbig kamrat som hela tiden vill leka som Sigge att få någon att leka med. Men det ska nog gå bra.
Om exakt en vecka vid den här tiden leker jag med mina söta små från Norge. Jag längtar verkligen.
Egentligen skulle jag fila på min svenska läxa nu men som vanligt försvann engagemanet och jag började skriva här istället. Snart ska jag gå upp till tvätten och slänga in den i tumlaren, Jippie!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar