Just nu väntar och längtar jag till torsdag, dagen jag får komma här ifrån. Då får jag träffa mina söta små som jag idag inhandlat små saker till. Och självklart köpte jag något åt J. Jag vet inte vad som hände men det var så självklart att han också skulle ha något och för en stund glömde jag att han är borta. Det finns ingen liten kille där längre som också vill ha paket. Ingen som blir glad över minsta lilla han får av mig. Och det gjorde så ont när jag kom på att han inte finns kvar med oss. Sen jag satte foten innan för dörren för en timme sen har jag gråtit. Fan jag saknar honom så mycket. Men bilen får stå på minneslunden tillsammans med allt annat som han har fått där. Det gör så fruktansvärt ont.
När slutar men var så ledsen? När kan man minnas någon med glädje istället för sorg? Jag vet inte hur länge jag står ut med att när som helst bryta ihop och inte orkar något annat en att ligga och gråta ögon ur mig. Någon dag i framtiden blir det väl bättre men just nu känns allt så hopplöst.
Rr kom hit igår på hans födelsedag. Han orkade inte var kvar hemma. Så det var ju trevligt men jag blir lite oroad för honom faktiskt. Han sätter sig själv i skiten.
Snart kommer Robin hem och det står en disk hög som Mount Everest i köket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar