Det är vad som ska få en att lugna ner sig eller hur? Att långsamt räkna upp till tio. Att ge hjärnan en chans att koppla bort reptilhjärnan. Men när det funkar på så sätt att man trycker undan allt som ligger och pyr. När man bara bryter ner sig själv mer och mer för att man inte vill och orkar få ett utbrott? Nå varje dag i skolan är som att öppna grindarna till helvetet och frivilligt kliva in. Som att hälsa självaste hinhåle med en handskakning. Varför utsätter man sig för det egentligen? Jo, för att man är så jävla envis att man skulle plåga sig själv i decenier efteråt om man bara gav upp för att man hamnat i en klass som slösar bort ens tid. Därför går jag dit varje dag med ångest,ilska,motvilja och nedstämdhet. Oavsätt om kroppen stretar emot och vill springa därifrån går jag av bussen och öppna helvetes grindar varenda jävla dag.
Hade jag minsta lilla misslyckade men fullt utförd gymnasieutbildning att luta mig emot skulle jag aldrig mer sätta min fot där igen. Men jag har inte det och det här är mitt enda hopp. Och hoppet är ju det sista som överger en människa sägs det ju men det är på vippen att försvinna det med. Psykisktortyr är vad fanskapet är.
Imorgon ska jag stå där igen med min cigg och undra varför jag är där, vad det har för mening och varför jag ens orkar bry mig. Jag kommer öppna dörren,gå in och sitta hela dagen på lektioner, jag kommer komma hem igen och känna att jag inte orkar mer för att sedan somna och nästa dag fortsätta i denna onda cirkel tills den dagen jag för sista gången äntligen går där ifrån utan att komma tillbaka. Men imorgon vankas ett samtal med Lisa för att förklara min motvilja och önskan att bara ha 9-10 veckor kvar på min vistelse på Sigtuna Folkhögskola.
Igår hade jag ett läkarbesök som var lika givande som att gå igenom en dammsugarpåse. Praktikanten till läkare var tvungen att googla symptomen för reumatism och vilka prover som var nödvändiga att lämna. Efter att han klämt en stund på mig föreslog han att jag skulle börja simma och söka hjälp hos en sjukgymnast. Haha jag simma? Jag kunde för fan inte ens lyfta ett glas vatten för att det gjorde så förbannat ont. Så imorgon väntar domen, har han inte hört av sig ska jag betrakta mig själv som frisk och aningen hypokondriker. Hur fan det ska gå till när man gråter sig till sömns pga smärta har jag inte förstått. Men jag är väl en ovanligt känslig person antar jag, not.
Det har blivit som jag befarade, när jag tänker på J så minns jag bara begravningen och inte honom som person. Det är så hemskt. Och på senare tid har jag bara velat ringa honom och säga att även fast vi int bor ihop så är han min lillebror och att han har en speciell plats i mitt hjärta för alltid. Men det går ju inte, för han finns inte här. Jag fick ju inte säga Hej då som sagt. Sista gången jag såg honom kommer jag inte ens ihåg men antagligen var jag stressad för att hinna med tåget till sthlm så att jag inte hann säga hej då på ett bra sätt. För inte trodde jag att det var sista gången jag någonsin skulle se honom. Jag vill bara krama om honom och höra att han har det bra där uppe. Att han leker och skojar hela dagarna. Helvete vad allt är svårt idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar