Hitta hem och att orka gå vidare

Då var man tillbaka i Märsta med allt som hör till.

Jag måste iväg och prata med någon känner jag, det här funkar inte längre.
Han är i mina drömmar och tankar 24/7. I natt drömde jag att han dog i min famn och kudden var blöt när jag vaknade. Igår natt drömde jag om honom som 3-4 åring. det blir bara värre och värre. Har inte sovit mer än 3-4 timmar i natt.

Saknaden och att försöka släppa taget. Allt ska vara så jävla svårt. Han kommer inte tillbaka. Aldrig mer får jag krama om honom,irritera mig på honom eller känna att han är världens bästa lillebror. Det är så hårt. Snart är det fyra månader sen han gick bort. Jag trodde att det skulle lätta lite i alla fall. Men fortfarande vräker tårarna ner när jag tänker på honom, när jag ser någon som liknar honom. Det krävs så mycket för att kunna gå vidare och jag vet inte om jag klarar det. Det är jätte lätt att i skolan klistra på sig det glada ansiktet och gömma känslorna och att sedan komma hem och fortsätta ha det på när Robin är hemma. Det är lätt att behålla det när jag är hos mamma. Det är när man är ensam det är som värst. När ingen ser strömmar tårarna ner, hela jag skriker. Hela livet känns som ett fiasko.


Rr var här och det var full fart hela tiden när jag kom hem. Han satt visst vaken hela natten också för den delen. Trodde faktiskt inte jag skulle orka gå till skolan i morse men jag tvingade mig. Hela dagen funkade dock inte. Känner mig sjuk och orkar ingenting. Mitt huvud är fullt av tankar och jag önskar att de bara kunde försvinna.

Jag hatar att åka från mamma. På något sätt är hon och allt som finns där borta min trygghet. Visst jag älskar att vara här med Robin också men Guldsmedshyttan sitter väl djupt inne i mig, som den platsen man kallar hem. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Vart hör jag hemma?

Mitt huvud håller på att sprängas och jag vill bara lägga mig ner och sova, utan drömmar. Men kan jag det? Nej självklart inte. Det finns ingen chans att jag skulle kunna sova nu även fast min kropp skriker om det.

Det är så mycket som jag borde göra men ändå sitter jag här nästintill apatisk. Fan det här funkar inte!


Jag vill så gärna hitta hem. Den plats jag kan vara mig själv.