De kom och de gick.

Jessika och hennes vänner var här en stund vid åtta, och gick lika snabbt igen.
Jag är ingen människoperson alls, kanske för att alla bär med sig så fruktansvärt mycket negativ energi, men en sak jag absolut inte tål är fulla människor. Människor som dricker och bara tenderar till att prata för mycket,för ofta och för högt. Jag vill bara slå dem eller något. Så skönt var det när de lämnade husét och jag gick in i min vanliga tysta,stilla och rofyllda verklighet. Kanske är det bara jag som är cynisk,irriterad och på allmänt dåligt humör.

I alla fall kvällen fortlöper och jag vet inte vad jag ska göra med den riktigt. Helst av allt vill jag bara lägga mig ner och sova för den här dagen kan ta sig i häcken. Lite nedstämd och ledsen. Ingenting finns kvar längre. Och det är fel att säga för allt finns kvar, allt som funnits de senaste åren bortsett från en och annan. Kanske är det för att den där hemska milstolpen närmar sig, den där dagen då det gått ett halvår sedan jag och alla andra förlorade en helt underbar liten pojk med ett så stort hjärta. Kanske är det för att alla verkar vara så upptagna av sina egna bekymmer och intressen och jag är för snäll och lyssnar,stödjer och resonerar med dem utan att nämna mig själv.

Press,stress och funderingar.
Hur fan ska allt bli?
Vad händer om Robin flyttar till Kalmar och jag bor kvar i Uppsala? Kommer det att funka eller kommer mitt hjärta slitas ut?
Framtiden, usch vad jag hatar det ordet.

Jag fryser fast jag verkligen inte borde göra det för det är faktiskt 20 grader inne på mitt rum.
Håller väl på att bli sjuk antar jag eller något annat trevligt.
Fick min vinterjacka idag i alla fall.