Första gången jag så den lille busen var han bara ja, sisådär 4-5 år gammal. En vanlig liten pojke som frågar mycket,tjatar,busar och leker. 2-3 år senare bor vi i samma lägenhet och ibland går han mig på neverna fast han i andra stunder kan vara världen snällaste. Oj så han älskade kladdkaka om jag hade bakat den. Även om han ibland gjorde allt för att driva mig till vansinne var han ändå som min alldeles egna lillebror. Syskonkärlek kan man kalla det. Som den gången han drämde en minigolfklubba på min redan onda stortå. Jag minns så klart den gången du grubblande kom och frågade i fall jag var din storasyster nu när min mamma och din pappa flyttat ihop och självklart svarade jag att du fick se mig som din storasyster för att jag såg dig som min lillebror. Sedan en dag för exakt 6 månader sen fann han inte längre. Änglarna hade kommit och hämtat honom upp till hans farmor och farfar och anda nära och kära som inte längre fanns på jorden. Vi miste dig och ändå inte. Även om du inte är med oss fysiskt, som kött och blod, så finns du alltid med oss, vart vi än är och vart vi än går.
Vi har dig fortfarande hos oss men inte på samma sätt som förut bara.
Visst önskar jag att jag hade fått krama dig sista gången vi sågs, riktigt hårt och tala om att du var min lillebror även om vi inte bodde i samma hus längre. Men jag kunde inte det för jag visste inte vad som skulle ske tre månader senare. Men jag vet att du vet mycket väl all det där och att du har kramat mig fler gånger om sedan du flyttade från jorden. Och det hjälper mig i svåra stunder.
Jag saknar dig lilla J.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar