Allt är ordnat och utrett och jag har välrdens bästa Jessika i behåll (även om jag måste stå ut med att dela henne med Rr).

Idag var det redovisning i skolan och jag kan ju säga att jag verkligen hatar muntliga redovisningar. Väl framme vid tavlan inför vår lilla grupp började jag tala i 180 och sedan kom skakningarna. Pulsen galopperade iväg och det svartnade för ögonen titt som tätt. Men jag klarade det och jag vill aldrig mer behöva göra om det. Tänka sig också att detta bara var ett fem minuters redovisningstillfälle. Jag dog lite grann. Så hur ska man bli säker på att prata inför folk? Jag har ju faktiskt ingenting att säga dem som de inte redan vet och det är ju inte så att de skulle dö om jag inte talade om mina åsikter. Men alla var så snälla och sa att det gick bra, kanske för att jag innan jag började talade om för dem att jag hatar att redovisa muntligt och de fick stå ut med att jag gjorde bort mig och stammade. Medkänslan satte väl in på dem. Hur som haver så är det gjort och jag kanske kan se lite positivare på att studera. Visst tycker jag att det är jätte kul att studera men vid sådana här tillfällen svär jag åt mig själv för att jag utsätter mig för den hemska ångest som jag får vid muntliga redovisningar.

Men som de säger; har man ramlat av hästen ska man sitta upp och fortsätta rida utan att låta sig skrämmas.