Jag tror att jag kan ha hittat en lucka i mitt schema som gör att jag kan åka hemåt i helgen. Det skulle vara så nice om det gick. Mamma jobbar dock hela helgen men då får jag tid att skriva och göra sådant som Sara borde göra. Dessutom upptäckte jag också att jag är ledig både i morgon och på onsdag vilken gladde mig ännu mer. Men eftersom det alltid ska finnas något negativt med i bilden så måste jag gå upp tio över fem på min födelsedag.

Idag bar det av till skolan igen och där upptäckte jag att jag faktiskt inte missat något alls. Ingenting med grupparbetet var bestämt och de hade inte ens gjort sina intervjuer. På fredag gäller det, armageddon är här, då ska vi muntligt redovisa gruppen och de inviduella arbetet. Tror ni Sara är glad? Nej precis. 10 minuter presentation på gruppen och 5-10 minuter på den inviduella rapporten. 5-10 minuter!!! Jag som har svårt att svara på frågor i större grupper. Och denna gång är vi ett antal fler som ska sitta och lyssna än vid förra presentationen. Som vanligt kommer allt känns skitbra och jag vet precis vad jag ska säga i huvudet men när jag väl kommer fram kommer jag stå där, se dum ut och inte få fram ett ljud för att sedan stamma fram i 180 och ingen kommer fatta vad som hände när jag pilar därifrån. Men nej nu skulle vi ju vara positiva eller hut var det? Jag kommer äga hela dagen och stå där framme med ett ego större än Göran Persson och ta det chill. Nej men allvarligt nu, jag ska göra mitt bästa och om det går åt helvete går det åt helvete inget mer med saken. Går det skapligt eller till och med bra så kommer jag vara i chocktillstånd resten av dagen åtminstonde.

Just nu väntar jag på att Robin ska ringa så vi kan gå och hämta lilla Busan som också ska bo här en tid framöver. Han behöver lite hjälp med att bära henne och hennes saker hem och det kan jag ju förstå. Ska väl skriva lite på rapporten senare och ta det lugnt, betala räkningar också. Kanske kolla lite på kläder, skulle behöva ett par nya tröjor som sagt.

Peace out.