Nystart.

Den här första månaden börjar gå mot sitt slut. Det är ju underligt hur allt en morgon kan kännas lättare. Men någon gång skulle den stunden komma, stunden då man inser att livet går vidare utan honom och att jag faktiskt har rätt att få vara glad.
Visst jag kommer säkert ha stunder i framtiden då jag är ledsen för det som har hänt och jag kommer definitivt sakna honom. Varför skulle jag inte göra det? Han var en av de få personerna i mitt liv som betydde allt för mig. Han var en stor del av mitt liv under två och ett halvt år, den jag levde med. Och självklart kändes det som om han var den som alltid skulle finnas, den rätta så att säga. Han var det också, under den tiden som vi hade var han den rätta för mig. Ibland undrar jag om det var rätt beslut att inte ha någon kontakt efter. Kanske vi någon gång i framtiden kan prata med varandra igen, när båda gått vidare. Tills dess är det nog mest obehagligt för båda, för just nu har jag inget att säga honom. Inte ett ord. Det är som det är och det är bara att gilla läget.

Jag tror starkt på att det finns fler "rätta" personer för en under olika perioder av livet. Sonya beskrev det för länge sedan som att människor var som puzzelbitar, man passar ihop men under tidens gång så nöter bitarna på varandra och fogarna glider isär. Tillslut funkar det inte att lägga ihop de två puzzelbitarna längre och man får börja om och leta efter en ny. Kanske kan man nötas så mycket att man passar tillsammans igen, kanske inte. Risken är inte stor och det finns inga förväntningar. Trots allt så var det nog för det bästa som allt hände. Självklart kunde det ha hänt på ett trevligare sätt men gjort är gjort.

Framtiden väntar med sina svar och jag ser fram emot att möta den.