Cogito ergo sum.

Jaha men då så har helgen flygit iväg och ännu en skolvecka inleds om bara några timmar, några timmar man spenderar i sängen borta i drömmarnas land. Sen ett tag tillbaka har jag varit besviken när jag vaknat, besviken och ledsen. Att vakna har inte känts som en bra grej på något underligt vis.

Förra torsdagen var doom day för mig. Inte bara för att jag var tvungen att ta mig igenom en matte lektion på morgonen och nästa försova mig, nej det är ju bara barnlek mot resten. Engelska lektionen, jag fasar varenda gång det blir dags, hur mycket skit ska jag få ta av läraren denna gång? Hur nerbryten och självdestruktiv ska jag behöva gå hem och vara? Denna torsdag slog verkligen allt jag varit med om. Till och med det där tilffället i högstadiet när jag blev intagen efter svenska lektionen för att få hör något så larvig som "Vet du vad som skulle göra mig lycklig? Att få se dig i en gul tröja istället för alla svarta kläder." Det var ju mest roande.
Man tänker ju att det skulle vara något som en folkhögskolelärare skulle kunna säga, för erkänn alla tänker ni på flummiga typer när ni hör folkhögskola. Men nej så är det inte,inte med en viss engelska lärare på Sigtuna Folkhögskola. Utan denna smarta människa pratar med mig efter en redovisning och leker psykolog för att ställa diagnosen socialfobi och råder mig att söka hjälp för det. Hur kan en lärare säga så? Hur kan denne slänga så mycket skit på mig? att gå in i klassrummet när det är dags för engelska är som att slänga sig åt en flock vargar. Avskyn bränner när denne ser på mig. Jag känner mig obekväm och vill helst springa därifrån. Nu ska denne flytta mig från den enda som jag ens har något gemenskap med i hela gruppen. Jag ska få möta henne ensam och tvingas ha konversationer med människor jag inte känner och faktiskt inte har den minsta lust att lära känna då vi är så olika varandra man kan bli.
Men vad ska jag kunna göra åt saken? Denne bad om ursäkt men jag tvivlar på att personen kommer bättra sig. Jag får dra mitt strå i att bringa Sigtuna andan som de prata så mycket om, gemenskap och sådant där dravel. Här finns ingen gemenskap, ingen artighet, inget vuxet beteende alls. Jag måste helt enkelt gå vidare med sättet hon behandlar mig och "skvallra" för kursansvarige. Jag tänker inte ta mer skit, kalla mig långsiktig men dennes påtvingade ursäkt bryr jag mig inte om. Så frågan är om jag ens ska gå på hennes lektioner, jag orkar inte sitta och kämpa mot gråten varje gång hon hackar på mig.

Igår så varj jag ner till bryggan en stund med Sonya för att kolla på hockey (Finland-Norge) och dricka bärs. Blev att käka på Lucky House, vegetarisk sushi var det äckligaste jag någonsin stoppat i munnen. För att sedan ta mig hem till Robin och spela gamecube med Robin och Charlie.

Idag har jag varit produktiv och gjort åtmistånde hälften av allt skolarbete jag borde ha gjort för länge sedan, och självklart spelat ännu mer gamecube. Fasar för morgon dagen och längtar tills torsdag då jag kommer vara hemma i Örebro hos min lilla mamma som opererat handen. Dessutom ska jag nog sälja min dator och skaffa en laptop istället. Den kan man ha med sig och just nu står min stationära bara och samlar damm i Sigtuna. Ska kolla upp vad man kan ta för skiten inklusive skärm och allt. Föreslog till mamma att de kunde byta ut deras och ge mig en laptop i ersättning, men hennes karl sa att de hade så bra dator så här skulle inget bytas. Dator fanskapet de har vägrar ju starta allt som oftast och är lika trög som att suga i ett sugrör med massa skit i,men men deras förlust.

Nej nu vette fan vad man ska göra, Robin är ute och spelar fotboll och vet inte när han ska komma tillbaka så jag får väl sitta och ha tråkigt.

Again and again and again.

Då var man tillbaka i skolan och med allt som hör till.
Matte första lektionen och den gav mig inget, tråkig genomgång och bestämma hur man ska lägga upp resterande tiden.
Och nu så sitter man och avverkar ett fyra timmars långt hål som alla andra måndagar.

Vi har fått ett tillskott hemma jag och Robin, en lite misse vid namn Läckan eller liten och liten han är stor,tjock och hårig. Robins syster lånade ut honom ett tag då han rivit hennes unge i ögat eller något i den stilen. Lite trevligt med tillskott.

Mindre än en månad kvar tills vi sticker till Dublin och det är förstås huvudämnet i de flesta samtal, vilka som ska dela rum, vad man ska göra och hur dyr alkoholen är. Till min lycka så är Sonya en av dem som planerar rummen så vi får antagligen som vi vill. Så nu gäller det väl bara att hitta ett fullspäckat program. Frida kom på den briljanta idén med att hitta ett slott med spökvandring, det skulle va förjävla kul och Paul får väl hänga med ovasätt vad han nu tycker om saken haha.

Nästa vecka blir det lång helg blir ledig redan från torsdagen så man kanske ska passa på att åka hemåt en sväng, mamma är ju hemma då hon ska operera sin hand torsdag denna vecka och blir sjukskriven i 6 veckor. Får dra med Robin kanske. Jag tror i alla fall min käre mor skulle vara hemma då. Får väl höra med henne lite närmare, hon hör ju av sig varje dag så.

Engelska om drygt en halvtimme och sedan bär det av hemåt med massor av skolarbete som jag missat förra veckan. Dessutom vette fan om jag måste handla lite, får se vad jag känner för.


Läckan

Saknad.

Att sakna något eller någon är nog det farligaste man kan göra, i vissa fall är det till och med dödligt. Saknaden stör vår vardag, ger oss sömnproblem, vi tappa all fokus och koncentrationen försvinner helt.
En änka som dör av hjärtesorg (dvs saknad) strax efter makens bortgång, en katt som tappar livslusten efter att ha mist den som tagit hand om den. Men även om man inte dör av saknaden så orsakar den smärta på olika sätt som knarkaren på avgifting, att ständig vara borta från de/den man älskar, en vän som plötsligt flyttar, den plågsamma saknaden av cigg när man försöker sluta röka och saknaden av egenskaper man tycker att man borde ha. Ja den listan kan göras lång.

Alla har upplevt en form av saknad och alltid finns det biverkningar, som mindervärdskomplex,brustet hjärta,kroppens egna plågsamma abstinens signaler som skickas ut i hela nervsystemet och inflitrerar hjärnan. Alla vet vi att ovasett vad vi saknar så är smärtan den samma.
Vissa säger att i ett förhållande är det bra att känna saknad efter den andra parten ibland, att det på något sätt stärker banden och kärleken som finns mellan dem. Men säg det till de ny förälskade där varje minut utan sin partner är som om någon sticker en kniv i hjärtat. Säkert är måttlig saknad bra, men att hålla den där lagom nivån är inte så enkelt. Hur gör kvinnan som vinkar hej då till sin man på väg ut i ett krig? (eller tvärtom) Hon/han vet inte när eller han/hon någonsin får se sin andra hälft igen. I vissa fall finns inte den lagomna saknaden som kanske är bra för oss.

Hur ska man hantera för mycket saknad? I ett visst stadium kan saknaden skapa ångest, vissa ser detta som en bra sak som går att åtgärda genom att uppsöka en kurator eller psykolog, andra gömmer den djupt inne i sig och vågar inte ta steget att söka hjälp. Tillslut kan även saknad vara en bidragande del till beslutet att ta sitt liv. Att en sån liten harmlös känsla kan ge sådana koncekvenser är hemsk att tänka. Men självklart är det endast en minoritet som går så långt. För på något underligt sätt är människan skapad att komma över saknaden med tiden, det kan ta några timmar till flera år men visst tröstar vi oss alla med att det går över med tiden? Vi lär oss leva utan det/den vi saknar och skjuter undan det i oss för att leva så normalt som möjligt.

På en svenska lektion för några veckor sedan fick vi en dikt om tiden som var väldigt bra, jag vet inte vem som skrivit den men ja, jag postar den väl här ändå.

För att förstå värdet av ett år, fråga en student som missade examen.

För att förstå värdet av en månad, fråga en mor som fött ett barn för tidigt.

För att förstå värdet av en vecka, fråga redaktören på en veckotidning.

För att förstå värdet av en timme, fråga de nyförälskade som väntar på att träffas.

För att förstå värdet av en sekund, fråga han som precis lyckats undkomma en bilolycka.

För att förstå värdet av en millisekund, fråga han som kom två i OS.

Once upon a time.

Min mamma sa en gång:
"Du är en rastlös själ Sara, det har du alltid varit. Ta vara på det och gör allt jag inte gjorde när jag var ung"

Fick höra av en människa jag kände för hundra år sedan (det känns i alla fall så) att han brukar läsa min blogg och tycka att den är fascinerande. Förutom att jag höll på att dö av skratt så kom tanken på varför han sitter och läser min blogg överhuvudtaget. Jag har lite svårt att se det förflutna hänga kvar i nuet måste jag säga. Något jag gör nu kan ju inte ge denna människa någonting då vi nästan sagt upp kontakten med varandra. Men i alla fall kul att någon uppsattar skiten som hamnar här ute i bloggträsket.

Den gamla bekanta som läser min blogg har gett mig ett antal gapskratt de senaste dagarna då han efter ett av Jessikas busstreck någon gång i vintras fått hennes nummer och nu verkar ha fått funderingar om hon skulle vara något som passar honom, då hans nuvarande förhållande inte går som det ska. Tur att man är uppdaterad så man får sig några skratt, för ni vet väl att ett gott skratt förlänger livet?
Aja eftersom du läser vad jag skriver måste jag ju bara skriva, fortsätt vara pedagogisk det var mycket upplyftande.

Min dag har varit otroligt tråkig som alla andra dagar sedan jag kom hem till Robin i tisdags. Alla dessa breakdowns kommer titt som tätt och förstör allt i sin väg. Jag pratade med mamma i morse i fånen om allt det här med min otroligt mystiska hemlängtan, men som vanligt pratar hon bort det och letar reda på allt som är negativt med att bo nära. Så på någoot sätt känns det som hon vill hålla mig på avstånd. Det gör det ju inte så jävla lätt för mig.

Magsjukan håller i sig och efter fem dagar måste jag ju tala om att jag börjar bli förbannat trött på den. Jag har inte kunnat äta något och börjar bli tjurig på omvärlden. Men på måndag hoppas jag att kunna komma tillbaka till skolan annars så kommer jag att bli galen här. Känslan av att vara instängd kryper in under skinnet på mig och jag blir rastlös och vill fly. Standard känslan alltså när jag varit för länge på ett och samma ställe.

Coat of many colors.

Oj så ofta jag skriver här nu mera, tiden har väl inte riktigt funits eller så har engagemanget försvunnit. Men nu ser ni ska jag i alla fall posta ett inlägg, ett tillsynes helt onödigt inlägg men själslig terapi för mig, lätta hjärtat eller vad man nu ska kalla det.

Jag har magsjuka och det är inte det roligaste som de flesta vet. Igår fick jag skjuts av min kära mamma hit hem till Robin. Lite chockad då hon erbjöd sig att köra mig hit, det är ju faktiskt ca 20 mil och hon är inte heller frisk men men... allt var väl bra tills jag kom hit, träffade Robin, visade runt mamma och drack kaffe. Sen kom det ounvikliga hon åkte hem och på något underligt vis så brast allt för mig. Tårarna rann tyst och med massa bortförklaringar. Jag vill hem det bara är så jag trivs antagligen inte här och hur bra man än kan tycka att jag har det här med pojkvän/sambo, skola och allt så finns det något som inte går att ersätta med annat. Att inte ha någon att umgås med borde jag ha vant mig med, Jess flyttade ju för tre år sedan och någon annan har ju knappast funnits mer än tillfälligt då och då. Men famlijen har stigit i värde för mig under åren och helt plötsligt skulle jag vara nöjd med att bara sitta hemma och prata med min mamma, veta att hon mår bra, har det bra. Att träffa mormor och morfar, sitta i deras kök drick äckligt kaffe och höra på alla historier som man redan hör flertalet gånger. Att hälsa på Anders som inte säger ett ord och helst vill att man ska åka därifrån.
Att slippa vara instängd...

Påsklovsveckan var underbar. Linda,Kai och barnen kom och hälsade på. Det höll mig sysselsatt och höll mitt humör uppe. vi gjorde inte mycket mer än att vara hemma men det var full rulle hela tiden ändå. Tråkigrt när de åkte hem och jag saknar dem redan. Huset blev läskigt tyst.

Jag vette fan hur man ska reda ut den här skiten. Supa sig redlös? Ge upp allt och flytta hem och ta alla konsekvenser om hur odräglig man är som varken orkar gå i skolan eller ha ett jobb? Uppsöka en psykolog och kräva massa antidepresiva piller? Tvinga sig kvar för att man är för envis att sluta och bara må sämre?
Det är ju faktiskt bara en månad kvar i skolan och sen är det slut på eländet. Mamma tror att jag vill vara kvar här hos Robin, Robin i sin tur oroar sig hur det ska bli om jag åker till Örebro hela sommaren och jag. jag vet inte hur jag ska göra.