Idag blev min käre mor 43 år och vi var hem till hyttan en stund så mormor och morfar kunde vara med och fira henne. Efter det åkte vi ned till badplatsen här i Garphyttan där J dog och jag lämnade blommor på bryggan. Trodde inte det skulle vara så jobbigt som det faktiskt vara att åka dit. Men nu är det gjort och det känns bra...

Imorgon ska vi till marieberg och kolla runt, mamma ska ha en klänning och skor till begravningen.

Nej nu finns det inget mer att skriva.

Where do you go when you're blue?

Över en vecka nu, lite lättare men nog sjutton saknar jag honom.
Jag funderar på att göra en minnestatuering, ska hitta en av hans teckningar och tatuera in den på benet, han är värd det min lilla lillebror.

Och så väntar jag bara på inspiration och engagemang för att börja skriva ordentligt på min alldeles egna biografi. Jag tror att den kan bli bra så länge jag orkar lägga tid på den och det är ett par till som håller mig om ryggen och tycker att jag ska göra det. Mitt liv har varit väldigt rörigt och väldigt mycket har hänt på så liten tid. Dessutom tror jag att jag skulle kunna släppa mycket av mitt förflutna genom att sätt ner minnen och mardrömmar på papper. Beskriva situationer som jag förtränger, som skrämmer mig och har en förmåga att dra ner mig.

Hej jag är patetisk.

Passar en liten sötnos just nu som snällt sitter i sin bilstol och leker med lego.
Imorgon fyller mamma år och vi ska ner till mormor och morfar för att hon ska bli firad.

Nää nu ska jag ut och röka

Would you know my name if you saw me in heaven?

Nu är jag i Garphyttan och det har gått bättre än väntat, även om jag inte vill gå upp på övervåningen än.
Sitter och kollar på ett foto av honom, lilla söta J, saker och ting är inte det samma utan honom. Linda och barnen kom samtiigt som mig i söndags så man har alltid något att göra och det håller en uppe i alla fall. Acceptansen har väl kommit men jag saknar honom förskräckligt.
I-A leker med grannflickorna och J-I ligger och sover så för tillfället är det lugnt och tyst.

Har inte så mycket att skriva om alls, allting är så tomt.
Var upp till hans rum en stund igår när alla var ute, bara satt där och tog en pause från att vara glad och posetiv som man måste vara här. Grät en stund bara för att få ut allt.

Nu har det gått en vecka....

Tears in heaven.

Jag bara gråter och gråter konstant sedan igår och nyheten kom, den lilla krabaten jag kallade lillebror finns inte längre, helt poff borta. Alla minnen rusar runt i huvudet och jag vill bara få ett stopp på allt sorgen,gråten och alla känslor. Nio år det är ju ingenting, det finns så mycket mer han skulle ha hunnit med. Och de andra vill att jag kommer hem, jag borde göra det och försöka stödja de andra, men allt är så hemskt och jag vet inte om jag klarar det. Dels så finns det alldeles för mycket historia bakom allt och att komma så nära det som var hans och återuppleva minnen på plats, jag kommer vara ett psykfall när jag kommer därifrån. De säger att det är 5 olika stadier i sorgen men för mig så kom alla på en gång.

Chockad och söndergråten...

Jag vill bara vakna från den här mardrömmen.

Naivitet, tillit och hemska människor.

Jag har precis avslutat en måbra session genom att läsa en inte så väl igenomtänkt blogg (antagligen så tycker personen ifråga att den är ordentligt gemomtänkt). Jag slås av den enorma naivitet och naiva tillit personen utspeglar. Själv har jag väldigt svårt att lita på någon hur när personen än står mig och lita knappt på mig själv, kanske avundas jag den tillit personen ger allt och alla eller så är jag bara en hemsk person som gillar och mår bra av andras elände. Tyvärr så satsar jag mer på att jag är en hemsk person. Jag skriver inte det här av en elak orsak utan mer förvåning,fundering och chock av hur lätt människor nu för tiden visar tillit till folk de aldrig ens träffat eller fått en glimt av i det verkliga livet. Dock kan jag väl erkänna att jag själv varit ungefär likadan i yngre tonåren men man mognar och växer tills sig med åren antar jag. Kanske överanalyserar allt som sägs/skrivs till mig och att det är en bidragande faktor till min brist på tillit eller så är naivitet inte riktigt min grej.


I alla fall den här bloggen är något jag besöker då och då och häpnas över. All den information personen lägger ut om sig själv är skrämmande. Och ibland är personen väldigt hypokritisk,motsägelsefull och har dubbelmoral. Vilket resulterar i att jag måste stoppa mig själv från att skriva en kommentar som kan tas väldigt kränkande, då personen verkar vara väldigt sårbar. Så jag är väl inte en så jätte hemsk människa i alla fall då det aldrig hänt än så länge. Men min förvåning kvarstår, hur kan människan lita så mycket på personer denne inte ens vet finns och allra minst vet om de är den som den utger sig att vara. Jag har fördet mesta alltid varit försiktig på den punkten och kollat upp vederbörande innan jag avslöjat alldeles för mycket. Förvåning gäller också den väldigt intima information som personen väljer att ge sina läsare trots att vem som helst kan komma åt den och enklet vända den emot personen.


Nej nu har min mus börjat att strejka så det får bli allt för denna gång.
Ajöss och tack för fisken!