Julklapps noja.

Äntligen är julklappshandlingen över
Sprang runt nere i Märsta centrum idag och fixad julklappar till mamma, Ingrid Alice, Janne Isabell och den lilla Linnea Ottile (tror jag det var hon skulle heta) som snart kommer till världen :D
Åge skulle ta med sig dem när han åker upp till Linda och barnen i jul så det blir jätte bra. Saknar dem jätte mycket!
Dagen i övrigt har varit helt okay. Långtråkigt men okay.
Men nu ska jag kolla på Sabrina, skulle bara lägga upp bilderna på julklapparna till flickorna så mamsen fick se vad köpt åt dem då klapparna är både från mig och henne.



Body till minstingen.



Eftersom J-I är så intresserad av min mobil så får hon en egen som passar en lite tös på snart 2 år.



Och en prinsessa till Prinsessan I-A.

Babysteps.

JAG FICK EN TREA I STUDIEOMDÖME!!!
Fatta nästhögsta man kan få, helt otroligt.
Så nu är allt klart,fixat,grejat,spikat och massa andra synonymer, jag slutar verkligen till jul. Det kunde ju knappast bli bättre.

Skolan funkar väl okay antar jag. Livsfrågeskiten är det tråkigaste jag har varit med om. Det är dagis all over again. Ena stunden sitter de och talar om at vi alla är vuxna för att nästa stund plocka fram vattenfärger. Jag vet inte hur länge jag står ut med den kursen. Som tur är har jag fått Religon A redan så om jag missar så spelar det inte så jätte mycket roll.

Livet i övrigt är upp och ner som vanligt. Det är den jobbiga tiden i månaden, dvs slutet. Jag mår lika dåligt dagarna och veckorna efter den 15:de som jag gjorde i Juli när lillebror försvann ur vår värld. Dessutom tvingade jag mig själv att skriva ner en version av hans sista dag i en novell till svenskan. Jag grät hela vägen igenom den. Ändå så var det skönt att få berätta även om ingen läser eller ens vet att den är sann. Lättat på trycket bara. Fått ut lite av all ilska och sorg sm gömmer sig inne i mig. Igår var det första gången på väldigt länge som jag gick ut och pratade med "hans" stjärna. Det kändes så bra att få göra det. Saknar honom så mycket.
Har haft sömnproblem lite till och från i några veckor nu. Jag kan bara inte komma på varför. Mardrömmarna om honom har försvunnit (i alla fall för tillfället)och det är inget annat som ligger och trycker. Antar att det bara är så att jag inte ska få sova ordentligt.

Så nu är det helg och jag har planerat att inte göra något alls. Rr kommer väl hit på Söndag så då får man väl vara lite social med honom.

Jessika Mathilda Olsson!
Fy fan vad jag saknar dig. Men snart är jag hemma igen ute i ingenstans och då ska vi fan umgås kvinna! Om inte så kommer jag med ananaser och för upp i din anal utan glidmedel, okay? :D

Mina tankar den närmsta tiden går till mamsen som snart ska på rättegång och mår dåligt över det.
Älskar dig.

Livet just nu.

Dags för en uppdatering då, kanske.
Jag slutar skolan till jul och det ska bli så inåt helvete skönt måste jag säga. Hela världen ligger öppen för mig, men vad ska jag göra? Frågan som ständigt dyker upp. Jag vet inte än och om jag ska vara riktigt ärlig så känner jag inte föra att tänka på det eller lägga ner tid och energi på att oroa mig för det. På något sätt löser sig allt. Under samtalet med Lisa talade hon om att hon faktiskt kollat upp en av mina texter på internet för att försäkra sig om att jag inte kopierat den. Det var ju en liten komplimang faktiskt. Slänger in texten längst ner. Om inte annat för att min kära mamma kommer att bli nyfiken när hon läser om den så hon slipper tjata på mig sedan.

Denna vecka har varit hemskt seg. Jag har inte orkat något och har feber till och från. Men vem står utanför skola varje morgon ändå? Självklart tar jag mig dit och igenom dagarna. Förutom Måndag - tisdag då jag var hemma hos mamsen pga läkarbesök som verkar lovande. Jo och så onsdags fick jag för mig att jag ska sluta med saker som är onyttigt, dock inte rökningen. Så nu är det cola,godis och nässprays förbud för mig haha. Får se hur det går med den saken men jag hoppas det funkar.

Fyra veckor kvar eller ja snart typ tre. Freeeedooooooom!
Fick mail från någon som ville att jag skulle komma och jobba i Prag haha ofta att jag flyttar dit. Inte på ett callcenter i alla fall. Kunde ju ha varit något roligare.

Robin ligger och sussar i soffan och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Allt jag bporde göra finns ju tillgängligt men vill Sara det? Nej. Det är fredag och hon tänker slappa heeeeeela helgen och försöka bli någolunda frisk tills nästa vecka. Livsfrågorkursen börjar på tisdag och hur jag än försökte charma Lisa så är jag tvungen att vara med trots jag gick den kursen förra hösten och har betyg i Religion A vilket är den enda behörighet de ger en. Aja ännu fler församlingspedagoger att reta upp med min snevridna syn på bibeln. Ja under livsfrågor kursen har vi de blivande församlingspedagogerna som lärare. Fuck it.


Lugnet

Begäret pulserade genom hans ådror, han visste att han snart skulle ge efter.
Där i nedersta byrålådan, i den gröna raggsockan låg hans räddning, hans förfall. Bara två meter från sängen där han slängt sig ned med musiken på högsta volym i ett försök att skingra tankarna. Det kändes som det brann i honom, kroppen skrek efter knarket.

Tankarna yrade runt och han ville bara få känna lugnet som han visste skulle spridas i hans kropp, han längtade. Två steg, ut med lådan, hitta sockan, påsen och sen skulle allt vara bra igen. Ingen stress , inga krav, inga förväntningar. Bara han och lugnet.

Han tänkte tillbaka till första gången han träffade lugnet. 17 år, ung och dum som man brukar säga, festival och kompisen hade skaffat det. Skulle visst göra konserterna otroliga, musiken, upplevelsen allt skulle vara så fantastiskt. Månaderna efter då han fortsatte, lugnet, koncentrationen livet blev lättare. Då fanns inte det hemska begäret, han kunde ha satt stopp.

Nu ligger han här, ensam. Vännerna sedan länge ersatta med a-laget på bänken nere i centrum. Familjen försvann i och med att beroendet blev värre. Alla skulder, alla svikna förtroenden, allt har kommit ikapp honom nu. Han ville sluta, han ville ha tillbaka sitt liv som sedan länge varit borta. Men det där underbara lugnet som fyllde hela hans själ, oron som bara rinner av.
Bara han och lugnet.

Exklusiv intervju med mig själv.

Att sitta ner med sig själv ibland är rättså givande.
Så here it goes.

Sara kommer in i rummet slänger sig på den stora mörkbruna dubbelsängen som hon nyss bäddat.
-Min dag har väl varit okay antar jag. Första gången jag hade mjukisbyxor till skolan faktiskt. Eller ja första gången jag hade byxor över huvudtaget till skolan sen högstadiet. Men i alla fall hade engelska och matte idag så det gick fort.

Sara är nitton år och går på Sigtuna folkhögskolas allmänna linje. Hon har bott lite överallt kring Örebro men är född och uppvuxen i Storå, en liten ort 6 mil norr om Örebro.

På frågan om vad som rör sig uppe i den gråmassan nuförtiden så svarar hon med en suck. -Tjaaaa jag längtar tills lördag då jag ska åka hem till min mamma i Guldsmedshyttan och till jullover såklart. Funderar väldigtr mycket på framtiden nu också. Och självklart går massa tankar till min bonuslillebror som dog i Juli.

Framtiden är för Sara ett aningen okänt område just för tillfället. Skolan har inte bestämt hur länge hon ska gå på allmännakursen och hon börjar bli väldgit otålig på att inte veta om hon ska förbereda sig på att flytta hem efter jul eller om det blir ännu en termin. Dessutom är hon osäker på hurvida hon ska börja på högskola direkt för att läsa till förskolelärare eller ta ett år att jobba någonstans.

-Hur en typisk dag ser ut för mig? Haha ja, jag vaknar 7:20 och drar på mig närmaste byxor för att vingla ut och röka innan det är dags att ta hand om mig själv med en dusch och smink. Kring tio över åtta brukar jag var stressad nog att powerwalka till bussen för att sedan stå där och kedjeröka i yttligare tio minuter. Jag är en så kallad tidspessimist jag måste vara där jag ska minst tio minuter innan bussar och tåg går. En gång stod jag innen på centralen och väntade på en buss i 1 ½ timme för att jag dels var stressad och inte trodde att jag skulle hinna med. Aja bussen tar mig till skolan och där fyller jag min tid med att kolla på klockan och försöka engagera mig i det som ska göras. Vi har förmiddagsfika vid tio med kaffe och skorpa. sen lektion,lunch,lektion eller så slutar jag vid lunch. Hem till Robin igen och lägga sig med dator och försöka göra något vettigt som oftas slutar med att jag hittar en bra film att kolla påm istället.

Robin är Saras pojkvän och sambo sen snart ett och ett halvt år tillbaka. De träffades när Sara bestämde sig för att bosätta sig i Sigtuna. Men innan dess hade de pratat på internet i fem år.
-Det var rättså otippat att jag skulle falla för honom. När jag var 13-14 bråkade vi mest och jag rentav hatade honom. Men man mognar ju med åren och nu är han världens gulligaste.

På fritiden tycker Sara om att slappa.
-Folk underskattar att ta det lugnt. Det finns nästan ingen "vuxen"person som kan gå hela helgen i pyjamas utan att göra någon nytta alls. Man måste ta sig tid att varva ner ordentligt ibland.
Men när tillfälle ges hittar hon gärna på något med vännerna, går på krogen för att kolla på folk eller spela något sällskapsspel.
-Jag och min vän Jessika satt en hel dag och bara spelade Yatzy och snackade skit.

Hon har precis kastat sig in i ett datorspel hon spelade när hon var 11 år.
-Jag älskar verkligen Might and Magic spelen, det är kult! Så många minnen av dem från min barndom när min bror spelade och jag satt bredvid och kollade på. Eller när jag spelade och han hjälpte mig med engelskan.

Musiken hon lyssnar på är väldigt blandad alltifrån Beatles till tyngre hårdrock och country.
För tillfället har hon återupptäckt finska Sonata Arctica som hon såg live någon gång 2005. Och det finns en rolig historia bakom den konserten.Sara skrattar och börjar berätta,
-Jo jag satt i skolan och hade jätte tråkigt så jag satte mig framför datorn i ett grupprum och såg att Sonata spelade inne i sthlm samma kväll så jag och en vän bokade biljetter till konserten och tåget och gav oss iväg utan att meddelan någon annan än min mamma som blev chockad när jag kommer in på hennes jobb och säger "Mamma jag åker till sthlm nu och ska på konsert ikväll och tar nattåget hem,älskar dig" för att sedan bege mig till busshållplatsen och fara iväg. Utan att ha med mig något annat än det jag går och står i.

Men livet har inte alltid varit uppåt. Hennes pappa är psykistsjuk och har ställt till en massa problem.
-Han bröt sig in hos oss nått år efter han flyttat och skilsmässan gick igenom. Han skulle slå ihjäl mamma och jag gick i mellan dem så mamma kunde springa ut och ringa efter hjälp. Jag trodde att han skulle slå ihjäl mig men istället bröt han ihop och grät ögonen ur sig. Efter det har vi knappt inte haft någon kontakt alls. Jag träffade honon för första gången på 3-4 år förra året men han är samma vrak han alltid har varit.
Saras mamma flyttade ihop med en ny man och hans son. Och de bråkade väldigt ofta så det blev att flytta lite fram och tillbaka mellan mormor och morfar och sambon. Tillslut hyrde Sara ett rum hos en man i Örebro. Men det visade sig att han var alkolist och veckan innan hon bestämde sig för att hon inte orkade bo kvar hade han legat naken på soffan med en porrfilm på tvn i över en vecka helt utslagen av alkoholen.
-Det var i samband med det och att mitte ex gjorde slut som jag bestämde mig för att flytta till Sigtuna. Det gick på en vecka innan skolan började.

I maj i år misshandlades hennes mamma av sambon och mamman flyttade hem till föräldrarna igen. Och som sagt i Juli samma år dog sambons son.
-Jag grät hysteriskt när mamma ringde den dagen. Jag bad till gud att mammas ex barqa ljög men ändå så visste jag att det var sant. Begravningen var hemsk och jag har fortfarande inte repat mig från allt. Det tar tid att komma över en sådan här sak. Men jag försöker ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Jag har planderat en minnes tatuering till honom.

Sjukling, nu igen.

Då ligger man sjuk här hemma hela dagarna då. Feber,illamående,ingen aptit,hostar,huvudvärk dvs alla symptom för svinis. Och orkar jag bry mig? Nej. Influensa som influensa, man mår piss ett tag och det går över. Mitt största bekymmer är om man kan ta diklofenak när man käkar ibumetin som godis.
Idag orkade jag inte lämna sängen förrän klockan närmade sig två halv tre. Kollade på Breakfast at Tiffany's. Åh vad jag älskar Audrey Hepburn! Tog en dusch och betade av disken. Sen kom Robin hem och det blev matlagning,soppa.

Imorgon bär det av ner till apoteket och där ska det införskaffas en febertermometer och en jäkla massa ibumetin eller något annat smaskigt. Dock kommer jag säkert sova halva dagen och sedan inte orka med att ta bussen ner till centrum. Jag känner mif själv ganska väl.

Har skiten inte gått över innan veckan är slut ska jag väl ringa VC och se vad jag får för trevligt svar av dem om vad jag ska göra. De vill säkert inte träffa mig ens. Dessutom måste jag nästa vecka lämna in alla dessa prover tills den 17:de.

Nej nu ska det bli en rök och sedan mysa med Don Quijote tror jag (om jag inte hittar en lämplig film)

Hitta hem och att orka gå vidare

Då var man tillbaka i Märsta med allt som hör till.

Jag måste iväg och prata med någon känner jag, det här funkar inte längre.
Han är i mina drömmar och tankar 24/7. I natt drömde jag att han dog i min famn och kudden var blöt när jag vaknade. Igår natt drömde jag om honom som 3-4 åring. det blir bara värre och värre. Har inte sovit mer än 3-4 timmar i natt.

Saknaden och att försöka släppa taget. Allt ska vara så jävla svårt. Han kommer inte tillbaka. Aldrig mer får jag krama om honom,irritera mig på honom eller känna att han är världens bästa lillebror. Det är så hårt. Snart är det fyra månader sen han gick bort. Jag trodde att det skulle lätta lite i alla fall. Men fortfarande vräker tårarna ner när jag tänker på honom, när jag ser någon som liknar honom. Det krävs så mycket för att kunna gå vidare och jag vet inte om jag klarar det. Det är jätte lätt att i skolan klistra på sig det glada ansiktet och gömma känslorna och att sedan komma hem och fortsätta ha det på när Robin är hemma. Det är lätt att behålla det när jag är hos mamma. Det är när man är ensam det är som värst. När ingen ser strömmar tårarna ner, hela jag skriker. Hela livet känns som ett fiasko.


Rr var här och det var full fart hela tiden när jag kom hem. Han satt visst vaken hela natten också för den delen. Trodde faktiskt inte jag skulle orka gå till skolan i morse men jag tvingade mig. Hela dagen funkade dock inte. Känner mig sjuk och orkar ingenting. Mitt huvud är fullt av tankar och jag önskar att de bara kunde försvinna.

Jag hatar att åka från mamma. På något sätt är hon och allt som finns där borta min trygghet. Visst jag älskar att vara här med Robin också men Guldsmedshyttan sitter väl djupt inne i mig, som den platsen man kallar hem. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Vart hör jag hemma?

Mitt huvud håller på att sprängas och jag vill bara lägga mig ner och sova, utan drömmar. Men kan jag det? Nej självklart inte. Det finns ingen chans att jag skulle kunna sova nu även fast min kropp skriker om det.

Det är så mycket som jag borde göra men ändå sitter jag här nästintill apatisk. Fan det här funkar inte!


Jag vill så gärna hitta hem. Den plats jag kan vara mig själv.