Ett brev till gud (Svenska uppgift)

Hej du.

Jag måste ju tala om att det känns lite flummigt att skriva ett brev till någon eller något jag har lite svårt att tro på. Men om du nu skulle finnas hoppas jag verkligen på att du är en svart kvinna, tänk att få se alla amerikanska katoliker och andra trångsynta kristnas miner när ni ska hälsa på varandra. Det vore obetalbart.


För övrigt så gör du väl ditt jobb lite halv taskigt med alla dessa fördomar och hat mot människor som finns här i världen. Var du på semester under förintelsen eller var det någon slags "jorden är överbefolkat låt oss skära ner på antalet människor"? I bibeln står också att gud älskar alla men varför har dina fanatiska dyrkare fått för sig att homosexuella är syndare? För om det är så du vill ha det så lär du ju ha en väldig dubbel moral.


Visst är det väl skönt att i svåra stunder kunna knyta sina händer och skicka ett meddelande upp till dig fast mina tvivel om din existens. Men tyvärr så kommer du nog endast vara en komsik nallebjörn för mig och många andra.


Hade!
Sara

Ho Ho Fucking Ho.

Ja då var julen snart slut för denna gången, fy fan vad skönt.
Igår var den mest derpimernade dagen på hela året, julafton. Chockerad blev jag när min käre far faktiskt svarade på mitt God jul sms och hans svar var normalt.

Så om vi ska räkna upp fördelarna med julen blir det väl följande punkter:

• Minttun som mina kära kusiner bjussade på.
• Ciggen jag fick av Becka.
• Pengarna från mormor och morfar
• Gratis käk.
• Paketen (totalt 5 styckna var av två från Becka).

Så fem punkter med fördelar nakdelarna finns i massor tex. Ångesten, nedstämdheten, känslan av att inte platsa in i familjen, tankarna på alla ensama, Pappa som är bristande osv.
det enda som lättade upp min dag förutom alkoholhaltiga drycker och gratis giftpinnar var att spendera kvällen tillsammas med mig själv och Sex and the city filmen.

Idag så blir det julkäk här hos morsan i Örebro. Mormor,morfar,bror,moster och två kusiner skulle väl komma och joina oss. Förhoppningsvis har kusin Becka med sig ett paket Marlboro som jag kan sno. Fast det är ju inte säkert att hon orkar följa med när det blir dags, som så många gånger förr.

Och i morgon så ska man försöka införskaffa sig lite kläder och en julklapp till Robin. Jag måste vekrligen utvidga min garderob den är ju aningen bristande. Men men tur som det är fick jag ett par mjukisbyxor av morsan igår, fula som stryk men otroligt sköna.

Nere i köket svärs det på norska och morsan går runt och beklagar sig för att hon har ont i lederna. Tanten hamnade ju på akuten i förrgår för att hon hade så ont men de fick väl aldirg reda på vad det var för fel på henne. Maten har påbörjats och det är två timmar kvar tills folket anländer.

Hur beskriver du dig?

Jag började fundera på det för en stund sedan.
Är jag verkligen den jag marknadsför eller är jag någon helt annan.
Jag vet att jag är en människa av kvinnligt kön som uppnått en viss ålder och som är bosatt på ett visst ställe. Jag vet att jag har en pojkvän och att jag mer eller mindre bor ihop med honom. Jag erkänner några av mina fel och brister samtidigt som jag gör allt för att dölja och förneka andra. Jag vet också att jag har ett förflutet som kommer tillbaka och förstör men också så har jag ett förflutet som gör mig stark och har skapat den människa jag visar upp idag. Jag vet vad jag vill arbeta med i framtiden, men kommer det att bli det eller byter jag inrikting igen som så många gånger förr. Jag vet att jag studerar, men för vems skull? Är det för min egen eller bara för att det är ett måste i samhället. Jag vet att jag inte planerar saker långt i förväg och att jag ser min framtid max ett år framåt.

Ska jag för att sammanfatta allt det där beskriva mig som en 18 årig tjej som studerar och bor i Sigtuna och är särbo? En kvinna som vet vad hon vill med sitt liv och erkänner sina brister?
Èller som en liten flicka som inte kan låta det förflutna försvinna?

Titel obefintlig, eller?

Just nu så känns väl allt lite sådär, eller den där underliga känslan mellan glad och ledsen som inte är likgiligthet, den som man inte kan sätt namn på. Vardagen rullar på mer eller mindre fort.
Igår låg jag i migrän hela dagen och det var ju lagom roligt.

Idag kändes allt jätte bra, energin flödade och mitt humör var påväg upp till toppen. Men något hände och jag fann mig själv i detta mitt-i-mellan stadium. Dagen är alltså varken bra eller dålig. Andra dagar har allt varit precis som svart och vitt, antingen bra eller jätte uselt men nu har gråskalorna kommit fram och det måste jag säga är ganska skönt ändå. Gråskalorna har varit gömda ett bra tag.
Men att återgå till idag, jo religion hela dagen, sista dagen med religion. Vi inledde med kaffe och pepparkakor i min grupp som första modulen bestod av Claudia, jag och ledarna. Där blev det också lite allmänt små prat om allt och inget, riktigt mysigt faktiskt. Därefter blev det fika och sedan utvärdering och 3 andra av gruppmedlemarna dök upp. Lunchen spenderade jag och Sonya i matsalen där vi gick igenom allt från karlar till familjen och problem. Därefter bar det iväg till stiftelsen där vi fick en enligt mig onödig information om Abrahams barn som mest var dryg och väldigt ointressant. Promenerade hit efter det och tog dagens andra dusch (jag har blivit helt såld på att duscha minst två gånger om dagen) packade lite tills på lördag och letade lösingar till karlns spelproblem. Och nu slutligen sitter man här och skriver i brist på annat att göra medans man väntar på att klockan ska ticka på till 20 över fyra. Då ska man dra sig till bussen och fara till Märsta och irritera Robin lite.

Öppenbarligen är och har jag varit ivägen, det är ju inte kul att veta och jag vet liksom inte vad jag ska göra åt det. Men men får la be om ursäkt för att man existerat och försöka vara mindre ivägen.

Så julen är nära och mormor oroar sig för att det inte kommer finnas tillräckligt mycket vegmat till mig typ. Hon ringde igår och hörde sig för vad jag käkar och inte. Min söta mormor, ibland saknar jag henne och morfar nå otroligt. De är verkligen världens bästa. De ringer mig ca en gång i veckan för att höra att jag äter och har det bra.

Dessutom funderar jag starkt på att skriva ett fint hatbrev till farmor, inte för att jag har hört eller sett något av henne sedan jag var på Isabells(hette ungen så?) dop typ i sommras eller var det förra? Men hon förtjänar att få höra vad jag tycker. Fast jag kommer säkert inte göra det och om jag skulle det skulle det bli värsta släktrabladerna och mamma skulle få massa skit. Fast fan vad lockande det är, måste prata med mamma och Annette om det och se vad de tycker om min idé.

Nej nu är det ju fan snart dags att gå till bussen.

Puss,kram och nyp i stjärten!

Skrivkramp och känslor som irrar runt..

Nu är jag extremt trött på att gå runt och vara ja juste trött.
Jag sover hur mycket som helst men ändå är jag extremt trött hela tiden. Tex idag kollade vi på film och jovisst jag satt och halvsov. Jag häller i mig drösvis med kaffe men det hjälper ju inte det heller.

Ibland undrar jag vad jag håller på med egentligen, vad jag gör här, varför jag tror att allt kommer gå bättre denna gång bara för att jag är 20 mil från allt jag känner till och allt jag någonsin haft. Det borde inte gå bättre för här finns inget stöd som jag vet alltid kommer att finnas. Men å andra sidan så har jag ju klarat mig och det är ju det här jag alltid velat göra. Livet är inte som det varit och kommer aldrig mer bli det.

Ibland tänker jag tillbaka och saknar, saknar allt jag en gång hade. Inte därför att jag är missnöjd med vad jag har nu utan för att jag insett att det är en tid jag aldrig kommer uppleva igen och för att jag la den bakom mig så snabbt. Visst jag var verkligen lycklig då men ska det hindra mig från att vara lycklig nu? Kommer lycka bara en gång i mitt liv. Jag fattar egentligen inte varför jag ska deppa ner mig och sakna.

Mina känslor är som sagt i ständigt uppror, så fort jag tror mig ha fått dem under kontroll så hoppar de iväg och ställer till problem. Man kan ju vid sådana här tillfällen önska att man slapp ha känslor.

Tillråga på alla personligakriser och känslor som inte kan hålla sig i styr har jag ett debattinlägg som ska vara fin filat och inskickat om 1 ½ timme. Gissa vem som inte ens har börjat med den? Yours Truely ofc. Men jag kan inte, inspirationen har gömt sig och fingrana strejkar. Det kommer inga ord, inga tjäcka meningar som det alltid gör. Jag har helt enkelt fått skrivkramp som så många gånger innan.

Och bara för att världens bästa Jessika har fått körkort måste jag så klart upprepa mitt oändliga grattis till henne. Jag saknar dig så hemskt mycket min kära vän, så mycket att det gör riktigt ont när jag tänker på dig. Varför kan inte du vara här nu? Jag behöver en kram och snuskiga konversationer som alltid flippar ut till något helt flummig som gör att vi båda skrattar tills vi gråter.

Min käre mor har köpt ett hus med sin norsk kanske inte det smartaste draget hon gjort men vad ska man göra? Ute i Garphyttan är det också så hej skogen och hej då allt som liknar civilisation.

Julhysterin.

Bara 15 dagar kvar till julen och julhysterin är i full gång. Julklappar ska köpas, hemmen ska städas och pyntas med tomtar,stjärnor,ljusstakar och diverse annat julpynt. Och självklart ska det var bättre än svärmors. Butikerna kommer med olika erbjudanden på ”den perfekta julklappen”. Barnen längtar och är fulla av förväntningar av vad deras julklappar kan innehålla det här året. Tycker folk verkligen att det är värt att slänga bort så mycket energi och tid på att handla?
Alla vet vi att julen blir en besvikelse,ungarna kommer att gråta för att de inte fick det nya TV-spelet som ”alla andra” får, kanske tar maken ledigheten över jul till en orsak att få supa till ordentligt och lämna frugan med barn,mat och släktingar.
Barn med skilda föräldrar får skickas runt som ett brev fram och tillbaka. Alla de föräldrar som inte har ekonomin till dyra julklappar känner sig värdelösa. Och så har vi alla ensam människor som inte har någon att gå till på julafton, de som inte har någon som bryr sig. Inte är det väl konstigt att antalet självmord ökar i juletid, när det överallt visas reklam och film om de lyckliga familjerna som sitter vid granen och öppnar paket.
Den perfekta julen som visas går inte att uppnå.

Denna ständiga strävan efter den perfekta, filmjulen är inget för mig.
Jag kryper in i min mörka håla i mitten av November och skiter i allt som har med julen att göra.