Sliten.

Usch vilken dag alltså.
Bytte rum med mamma och flyttade allt på egenhand då mamma jobbar. Att flytta en dubbelsäng med alla tillbehör och min 120 säng alldeles ensam är inte det minst slitsamma man kan göra. Och så min förbannade bokhylla haha. Min kropp är typ död och nu ligger man här i sängen framför dumburken och försöker göra något vettigt. Projektet är färdigt,inskickat och redigerat efter Lisas önskemål. Nu har jag bara engelskan och biologi grejset kvar att göra, haha.

Imorgon blir det först körlektion i linde 11:25 och sedan bär det av till Örebro med mamsen och bror. Förhoppningvis ska jag fylla ut min garderob lite (dvs min resväska). Och så klart besöka minneslunden och lägga lite smågrejor till J.

Fick tid på USÖ 17 november och det var omöjligt att byta så jag får snart åka hit igen plus missa två dagar i skolan. Inte mig emot dock.

Jag mitt smartass lyckades förstöra en lins så nu har jag varit utan linser i typ tre dagar. Robin skickade nya i går så förhoppningsvis får jag dem imorgon innan jag ska köra.

Nej nu tror jag mamsen kom hem, hade.

Familjedag.

Idag var min kära mor ledig och det blev en lite familjedag med Anders, mormor och morfar. Eller ja de senare nämna blev det väl inte så mycket umgås med men fick i alla fall träffa morfar som kom hem från sjukan igår efter sin operation. Det är helt fantastiskt i sig. För tio år sedan gjorde ha typ samma operation och då var de tvungen att gå in genom bröstet och han höll på att dö. I dag går de in genom ljumsken och behöver inte öppna upp bröstkorgen. plus att han fick komma hem efter två dagar. Min söta lilla morfar.

Dagen i sig har väl inte varit den bästa. Vaknade av att spiskassetts gubben kom fast mamma hade sagt att han skulle komma på fredag. Och mamsen hadé inte lyckas tända i pannan trots hon spenderat 45 minuter där nere. Så det var bara att hoppa i kläderna och ner i källare och tända pannan (Vilket jag klarar på en kvart och har aldrig i hela mitt liv rört en vedeldad panna innan jag kom hit i lördags). Mitt i allt med gubben så ringde karln till hon som körde på mamma i början av Oktober och skulle kräva mamma på dryga 3000 för att han inte hade lust att lägga ut deras självgift på försäkringen. Så mamma blev uppstressad och ringde runt halva Örebro för att komma fram till om hon var tvungen till det. Sedan åkte vi till linde med Anders och förvånansvärt hittade jag lite kläder. Bland annat ett par nya mjukisbyxor som Robin har tjatat på mig att skaffa i nån månad. Men mamsen var allmänt otrevlig och när vi kom hem skulle vi byta till vinterdäck på hennes bil. Eftersom mamsen och jag har likadant humör är vi inte de bästa på att sammarbeta vid vissa tillfällen. Så det slutade med att vi stod och skrek åt varandra och jag gick in och lagade mat istället. Dock lyckades hon reta upp Anders också.

Sen bar det av till mormor och morfar. Drack mormors äcklig kaffe och var glad över att ha ätit så man var proppad då hon tog fram sina kakor som stått i skafferiet ett antal månader för länge. Men men hon är bra gullig min lilla mormor.

Och nu har man äntligen kommit i säng och hoppas på att morgondagen blir bättre. Mamma jobbar dag så hon kommer väl framåt halv sex. Vette fan vad jag ska hitta på om jag ska vara ärlig. Borde skriva mitt ptojektarbete eftersomd det ska vara inlämnat på torsdag. Men jag fastnar alltid i något intressant och glömmer bort att skriva om det. Jag har faktiskt kommit framtill att min käre far har borderline genom mina efterforskingar till projektet. Det förklara en hel del om varför jag och min bror är som vi är. Så någon gång ska jag prata med Anders om det för jag vet att han inte mår bra just nu och kanske blir det bättre om han får veta att det inte är något fel på honom.

Saknar min Robin väldigt mycket men på söndag kommer jag hem igen och det ska bli guld!

Att glömma och smärtan när man kommer ihåg.

Just nu väntar och längtar jag till torsdag, dagen jag får komma här ifrån. Då får jag träffa mina söta små som jag idag inhandlat små saker till. Och självklart köpte jag något åt J. Jag vet inte vad som hände men det var så självklart att han också skulle ha något och för en stund glömde jag att han är borta. Det finns ingen liten kille där längre som också vill ha paket. Ingen som blir glad över minsta lilla han får av mig. Och det gjorde så ont när jag kom på att han inte finns kvar med oss. Sen jag satte foten innan för dörren för en timme sen har jag gråtit. Fan jag saknar honom så mycket. Men bilen får stå på minneslunden tillsammans med allt annat som han har fått där. Det gör så fruktansvärt ont.

När slutar men var så ledsen? När kan man minnas någon med glädje istället för sorg? Jag vet inte hur länge jag står ut med att när som helst bryta ihop och inte orkar något annat en att ligga och gråta ögon ur mig. Någon dag i framtiden blir det väl bättre men just nu känns allt så hopplöst.

Rr kom hit igår på hans födelsedag. Han orkade inte var kvar hemma. Så det var ju trevligt men jag blir lite oroad för honom faktiskt. Han sätter sig själv i skiten.

Snart kommer Robin hem och det står en disk hög som Mount Everest i köket.

And I fell to the ground.

Igår var ingen bra dag,inte det minsta faktiskt. All ilska, all smärta allt var bara fel. Jag grät på bussen hem i min ensamhet, jag grät när jag låg i sängen och skulle sova. Idag har det gått exakt tre månader sedan han försvann från oss. Ändå har det här varit en bra dag. Igår var det två månader han begravdes så kanske var det därför igår var en så pain in the ass dag. För begravningen gjorde så ont, det var då allt blev spikat det gick upp för en att han var borta. Det var verkligen ett sista farväl. Dock så brukar jag faktiskt tänka att det inte var ett fullständigt,fastslaget farväl utan bara ett Synes senare. För visst han försvann men han är ju fortfarande med oss alla. Som en stjärna på natthimmelen, som ett minne i våra hjärta, ett hopp som får oss att orka gå vidare. Han sitter där uppe och dinglar med benen och skrattar åt oss när vi gör bort oss. Han är vid vår sida och kramar oss i våra svåra stunder och han ler när livet går bra. Men ändå bröt jag sönder igår, allt gjorde så ont. Hjärtat,själen,kroppen allt!

Pratade med Lisa igår och det gjorde ju inga framsteg alls nej. Samma svar och en kylighet när kritiken kom. Ibland undrar jag varför jag ens bryr mig.

Mamma hämtade en liten Svein Einar idag så Nisse Sigge fick lite sällskap. Lille Einar var inte lika glad över att få en jobbig kamrat som hela tiden vill leka som Sigge att få någon att leka med. Men det ska nog gå bra.

Om exakt en vecka vid den här tiden leker jag med mina söta små från Norge. Jag längtar verkligen.

Egentligen skulle jag fila på min svenska läxa nu men som vanligt försvann engagemanet och jag började skriva här istället. Snart ska jag gå upp till tvätten och slänga in den i tumlaren, Jippie!

Att räkna sakta till tio.

Det är vad som ska få en att lugna ner sig eller hur? Att långsamt räkna upp till tio. Att ge hjärnan en chans att koppla bort reptilhjärnan. Men när det funkar på så sätt att man trycker undan allt som ligger och pyr. När man bara bryter ner sig själv mer och mer för att man inte vill och orkar få ett utbrott? Nå varje dag i skolan är som att öppna grindarna till helvetet och frivilligt kliva in. Som att hälsa självaste hinhåle med en handskakning. Varför utsätter man sig för det egentligen? Jo, för att man är så jävla envis att man skulle plåga sig själv i decenier efteråt om man bara gav upp för att man hamnat i en klass som slösar bort ens tid. Därför går jag dit varje dag med ångest,ilska,motvilja och nedstämdhet. Oavsätt om kroppen stretar emot och vill springa därifrån går jag av bussen och öppna helvetes grindar varenda jävla dag.
Hade jag minsta lilla misslyckade men fullt utförd gymnasieutbildning att luta mig emot skulle jag aldrig mer sätta min fot där igen. Men jag har inte det och det här är mitt enda hopp. Och hoppet är ju det sista som överger en människa sägs det ju men det är på vippen att försvinna det med. Psykisktortyr är vad fanskapet är.
Imorgon ska jag stå där igen med min cigg och undra varför jag är där, vad det har för mening och varför jag ens orkar bry mig. Jag kommer öppna dörren,gå in och sitta hela dagen på lektioner, jag kommer komma hem igen och känna att jag inte orkar mer för att sedan somna och nästa dag fortsätta i denna onda cirkel tills den dagen jag för sista gången äntligen går där ifrån utan att komma tillbaka. Men imorgon vankas ett samtal med Lisa för att förklara min motvilja och önskan att bara ha 9-10 veckor kvar på min vistelse på Sigtuna Folkhögskola.

Igår hade jag ett läkarbesök som var lika givande som att gå igenom en dammsugarpåse. Praktikanten till läkare var tvungen att googla symptomen för reumatism och vilka prover som var nödvändiga att lämna. Efter att han klämt en stund på mig föreslog han att jag skulle börja simma och söka hjälp hos en sjukgymnast. Haha jag simma? Jag kunde för fan inte ens lyfta ett glas vatten för att det gjorde så förbannat ont. Så imorgon väntar domen, har han inte hört av sig ska jag betrakta mig själv som frisk och aningen hypokondriker. Hur fan det ska gå till när man gråter sig till sömns pga smärta har jag inte förstått. Men jag är väl en ovanligt känslig person antar jag, not.

Det har blivit som jag befarade, när jag tänker på J så minns jag bara begravningen och inte honom som person. Det är så hemskt. Och på senare tid har jag bara velat ringa honom och säga att även fast vi int bor ihop så är han min lillebror och att han har en speciell plats i mitt hjärta för alltid. Men det går ju inte, för han finns inte här. Jag fick ju inte säga Hej då som sagt. Sista gången jag såg honom kommer jag inte ens ihåg men antagligen var jag stressad för att hinna med tåget till sthlm så att jag inte hann säga hej då på ett bra sätt. För inte trodde jag att det var sista gången jag någonsin skulle se honom. Jag vill bara krama om honom och höra att han har det bra där uppe. Att han leker och skojar hela dagarna. Helvete vad allt är svårt idag.

Då så ligger man och väntar på att tvätten ska bli klar och att Jörgen ska rätta våra intervjuer så jag får den saken ur världen.

Det var ett tag sen jag skrev såg jag alldeles nyss men det har väl inte hänt så mycket intressant sedan dess. Jess var här förra vecka och livade upp min tillvaro, saknar dig gullpucko. Linda och barnen är nere hos Åge i Garphyttan. Åhh vad jag vill hem och träffa dem, få ett avbrott i allt det här med skolan. Fick prata med I-A i telefonen så söt hon är och så var mamma där och hälsade på så hon skickade bilder på barnen. Det första I-A hade sagt till mamma var att hon frågade var jag var. Helvete vad jag vill hem!!!!
De är min utökade familj.

Snart är det tre månader sedan J dog och vissa dagar är värre än andra. De senaste två dagarn har jag suttit och hållt tårarna på bussen hem. Jag tänker väldigt mycket på honom, älskade vännen.

Sompo var i Svedala en sväng och vi tog en fika på Myntet och pratade massa strunt som vanligt. Hon ska nog flytta hem om ett år igen, eller ja ner till Skåne har hon fått för sig och plugga till Journalist.

Så det var väl mitt liv i korthet den här senaste veckorna.